Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Jens Liljestrand

Jag blir effektivt sondmatad med porr

Nya säsongen av ”The white lotus”.
Foto: HBO Max

Björn Werner beskrev i Svenska Dagbladet lockelsen att fly till tv-serien ”The white lotus” under elektorsarbetet för Augustpriset.

Jens Liljestrand ser den nya säsongen och märker hur Werners text avslöjar något viktigt om vår tid.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. ”Is everything boring?” suckar Portia över den lyxiga hotellfrukosten och blänger ut över Medelhavet. Repliken, som fälls i den nya säsongen av ”The white lotus”, sammanfattar den senkapitalistiska dekadens som är tv-seriens kärna. 

Mycket har sagts och skrivits sedan Björn Werner i SvD var modig nog att beskriva hur tråkigt det är att som elektor läsa och värdera sex Augustnominerade böcker. Men hur ser egentligen hans alternativ ut, det som drar och lockar bort från det hedervärda uppdraget? Han beklagar sig över ”alla gånger jag har velat lägga ner den absolut viktiga och bra, men också djupt ospännande och språkligt snåriga, ’Ixelles’ av Johannes Anyuru för att i stället se ikapp alla avsnitt av ’The white lotus’”.

Sagt och gjort. En måndagsmorgon kliver jag in i rollen som det wernerska detet, det impulsstyrda skikt av hans psyke som skulle löpa amok utan Björn Werners skuld- och skamtyngda överjag, och ägnar mig sedan resolut åt att binga de sex tillgängliga avsnitten av säsong två av ”The white lotus”.

Jag har haft sämre arbetsdagar, det ska erkännas. Det är ett stilsäkert och elegant tv-drama utan skarvar, huvudsakligen befolkat av fotomodellsvackra unga människor som rör sig i hisnande vackra italienska miljöer. Kitschiga imitationer av renässanskonst varvas suggestivt med bilder av vågor som slår mot klippor, kroppar som simmar i klorgrönt vatten, kurviga kvinnor och muskulösa män som intrigerar, ljuger, super och knullar medan skymningen faller, alltsammans dränkt i Cristobal Tapia de Veers hyllade soundtrack.

Efter tre timmar sätter sig min 13-åring bredvid mig i soffan och det tar mindre än fem minuter att förklara handlingen för henne, sen kan hon titta med ungefär lika stor behållning som jag. Svårare än så är det inte att sammanfatta premissen, trådarna och de få karaktärsdragen hos de nio amerikanska turisterna och de två prostituerade italienskorna. Och mer komplex eller krävande än så är inte ”The white lotus”, i likhet med det mesta av den tv-dramatik som visas i dag, även i prestigeutbudet. Det är intellektuell sondmatning som effektivt, närmast industriellt tillfredsställer hjärnans behov av spänning, skönhet, humor och porr.

Ett arbete där belöningarna inte kommer skedvis utan långsamt, sent, eller inte alls.

Om jag var Johannes Anyuru skulle jag lägga mig i fosterställning på golvet, eller åtminstone grubbla allvarligt över min framtid som författare om det på kultursidor ska avkrävas mig att konkurrera med något av detta.

Ja, jag vet att Björn Werner inte upplever sig ha koncentrationssvårigheter, jag vet att han i sin text ville kritisera Augustnomineringarna 2022, inte svensk litteratur i allmänhet. Ändå avslöjar hans text något väsentligt om vår tid. När han till exempel skriver att det för honom är ”helt omöjligt att avgöra” kvaliteten på de två nominerade diktsamlingarna uttrycker han med en likgiltig gäspning något som för bara någon generation sedan hade varit ett professionellt självmord.

Därför är lockelsen i att fly till ”The white lotus” ett så strålande exempel. För vad är hans – och vår – kulturella tillvaro annat än en semester på ett femstjärnigt lyxhotell där fantastisk konst kan konsumeras gratis, dygnet runt, motståndslöst? Samtidigt en avförtrollad värld där ingenting längre tillåts vara mystiskt eller hotfullt och framför allt inte tråkigt, svårt eller arbetsamt.

För litteratur är arbete. Avkodning, tolkning, bearbetning, omläsning med värkande ögon. Ett arbete där belöningarna inte kommer skedvis utan långsamt, sent, eller inte alls, såvida man nu inte råkar vara avlönad kritiker. Och elektorsuppdraget är ju, som Werner i sin senaste text är noga med att poängtera, obetalt.


Jens Liljestrand är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.



Månens sällskap: Vårt politiserade väsen

https://embed.pod.space/player?episode=manenssallskap/vart-politiserade-vasen&theme=spacegree

PODCAST. Om maktanalyser av det kvinnliga och manliga. Om förförelsekonst och kvittrighetens råstyrka. Med Eric Schüldt och Natalie Lantz.