Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Jag känner inte ångest för klimatet – bara lättnad

Foto: SHUTTERSTOCK

Debatten om klimatet och våra flygvanor visar på splittringen i frågan, men väcker också hopp om ett gemensamt motstånd.

Jens Liljestrand skriver om en ödesfråga som tar fram det bästa och sämsta i människan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DEBATT | KLIMATET. I mina mörkaste stunder tänker jag att det måste vara oerhört skönt att inte bry sig om klimatet. Att våndas över PISA-resultat men slippa känna äckel och raseri över köttindustrin. Att bli arg på rökförbud men inte på rykande skogsbränder. Att ligga sömnlös på nätterna över stöket på biblioteken men inte bli lamslagen av den senaste perversa nyheten från USA, som meddelar att Donald Trump har satt en straffskatt på import av solceller och därmed riskerar att sabotera för den snabbt växande industri av förnybar energi som hittills har varit en av få ljuspunkter (liknande tullar har redan införts av EU, trots protester från bland annat Sverige).

I stället för ett globalt krismedvetande ser vi ett globalt självskadebeteende, i stället för klimataktivism ser vi klimatsadism. Trots den absoluta vissheten om att vårt beteende gör planeten obeboelig för människor, trots att svälten, krigen, bränderna och flyktingkatastroferna redan är här, tycks det omöjligt att organisera ett gemensamt motstånd.

Döende korallrev utanför Australiens kust. Bilden är från 1998. Foto: REUTERS / REUTERS

Jag reste till Kenya med mina barn. Vi reser till främmande kontinenter med våra barn för att vi vill låta dem uppleva världen. Men om den värld vi möter är döende? Om vi åker på safari och ser sex-sju flodhästar ligga i den lilla rännil som en gång var en flod där sextio-sjuttio flodhästar låg på rad som blanksvarta stenar i det brusande vattnet? Är det fortfarande en värld vi vill visa? Är det en selfie vi gläds åt? Stranden där snäckorna är borta? Horisonten där fiskebåtarna inte längre samlas i gryningen?

 

Oväntat om klassförakt

Jag skrev en krönika utifrån min upplevelse, med en udd riktad mot en absurd livsstil. Vad är rimligast? Att skynda sig till flygplatsen för att hinna se det sista levande korallrevet, det sista isberget, den sista glaciären? Eller att anpassa sig för att försöka rädda det som återstår?

Min text har väckt många reaktioner. Eventuellt har den bidragit till att lyfta en viktig debatt; i så fall är jag naturligtvis djupt hedrad. Det har också kommit mer oväntade repliker – inte från klimatförnekare, utan från debattörer som inser klimatproblemen men ändå vill ifrågasätta min text utifrån en metadebatt om social positionering. Så skriver exempelvis SvD:s Josefin Holmström att min krönika är ”fisförnäm” och ”osar klassförakt” och har ett ”medelklassperspektiv”.

Här tycks föreligga ett missförstånd. Jag är inte medelklass, jag är överklass. Det är Josefin Holmström också, liksom de flesta människor i vår del av världen. Ska vi tala om klassförakt? Gärna. Låt oss då tala om hur den rika världens utsläpp påverkar människorna i länder där uteblivna regn innebär att grödorna dör, sen boskapen, sen du och dina barn. Låt oss fråga jordbrukare i Jemen om det ändå inte är lite väl fisförnämt att föreslå att man ska flyga mindre. Låt oss be dem definiera begreppet ”klassförakt i klimatfrågan” åt oss. Min gissning är att frågan skulle mötas med förlägen tystnad, det slags förstummade tystnad vi hänvisas till när idiotin och narcissismen öppnar en avgrund under våra fötter.

Bild från den senaste svältkatastrofen i Somalia. Torkan 2010-2011 var den värsta som drabbat östra Afrika på 60 år. 250 000 personer beräknas ha dött, varav hälften barn. Foto: FARAH ABDI WARSAMEH / AP

Enligt Holmström handlar min text om att jag känner ”ångest”. Nej, det ordet förekommer inte i min krönika. Att jag ändå tillskrivs detta är för att ångest insinuerar något neurotiskt, självömkande och norénskt. Den som har ångest behöver terapi och en nallebjörn, inte politisk förändring.

 

Du kommer må bättre

Men det jag kände var alltså inte ångest utan snarare ilska, skam och sorg tillsammans med en enorm frustration över en debatt där man kan unna sig att hånflina åt andras engagemang. Och numera känner jag bara en stark lättnad över mitt beslut om att försöka minimera min klimatpåverkan. Jag rekommenderar andra att fatta samma beslut, inte av moralism, utan av omtanke.

Finns det då inget av högfärd eller förakt i klimatrörelsen? Säkert, men själv har jag aldrig stött på den. Tjafs och tjuvnyp är hursomhelst en lyx vi inte har tid med. Bara gör vad du kan. Bidra med det du har. Du kommer må bättre, jag lovar.

Ja, klimatkrisen är sorg och raseri. Men den är också gemenskap. De senaste veckorna har varit en påminnelse om den klokhet, kompetens och vilja till förändring som trots allt finns. Kanske kommer vi inte lyckas, men vi är i alla fall tillsammans.

Om vi ändå måste in i mardrömmen vill jag slippa vara ensam.

 

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Läs fler av hans texter här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!