Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Jag blir så trött på alla osvenska jultraditioner

Julskinka – en nymodighet. Foto: THOMAS CARLéN / EXPRESSEN FOTOGRAF THOMAS CARLéN

Det sköna tricket med julen är hur den hjälper oss att konstruera ett kulturarv från grunden.

Jens Liljestrand skriver om vad julsånger, korvstoppning och Carl Larsson lär oss om nostalgins stora högtid.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | JULTRADITIONER. "Jul, jul, strålande jul / glans över vita skogar."

Det är nostalgins stora familjehögtid och medan snön faller över Stockholmsområdet spelas i min stereo den julsång som sägs vara en av våra mest populära klassiker. När jag googlar upptäcker jag att "Jul, jul, strålande jul" är en relativt ny komposition, skapad av kyrkomusikern Gustaf Nordqvist 1921.

Det geniala med texten av Edvard Evers är ju hur den, trots sin modernitet, skapar en atmosfär av tidlös evighet, av julen som en länk mellan gamla och unga – "över de släkten som gå till ro / över de ungas dagande bo". Högstämt bygger den upp julen som bevarare av det kristna kulturarvet: "Psalm som är sjungen från tid till tid / Eviga längtan till ljus och frid!" Trots att själva sången givetvis inte alls är "sjungen från tid till tid" utan tvärtom bara några generationer gammal.

Det är det sköna tricket med julen. Det kommer en ny varje år, och varje gång konstruerar vi med samma inlevelse ett kulturarv från grunden.

Ta ett exempel: I år gör jag egen julkorv från scratch, hela bitar griskött som vi mal och blandar med späck och pressar ner i fjälster, min mamma är med och kladdar i köket och trots att hon är uppvuxen på den danska landsbygden visar det sig att hon aldrig i hela sitt 72-åriga liv har stoppat egen korv till jul.

Då infinner sig frågan: Är det i vår familj mer "traditionellt" att köpa färdiga industrikorvar i butiken? Är det en nymodighet (eller kanske rentav "ett privilegium förbehållet den urbana medievänstern", som det ofta kallas) att göra egen korv från grunden?

Carl Larssons julafton

Jag påminns om paradoxen när jag läser en krönika hos Timbro, med den fräsiga rubriken "Utan traditioner är julafton en vanlig jävla måndag". Här utvecklar författaren Hanna-Karin Grensman en myskonservativ tankegång som man vid det här laget har hört till leda: om vikten av att erkänna det nedärvdas betydelse för människor, om det naiva i att förneka existensen av en svensk kultur i en föränderlig värld.

Att "påstå att det inte finns svensk kultur eller svenska traditioner är inte bara falskt och historielöst, det är att beröva människor den kontinuitet, trygghet och gemenskap som traditionerna skapar", skriver Hanna-Karin Grensman allvarsamt, och hon har förstås rätt, men samtidigt så fel.

Tankefelet avslöjas av timbroiterna sjäva, som har valt att illustrera artikeln med Carl Larssons vackra akvarell "Julbord" från 1904.

Carl Larssons "Julbord", med skinkan tronande i förgrunden. Foto: OKÄND

Om det är av okunskap eller i ett anfall av subtil ironi ska jag låta vara osagt, men bilden är ju i dag mest känd för en sak: julskinkan! Innan Carl Larsson satte fram det stora fatet med julskinka på bordet, i bildens förgrund, var detta en rätt som inte förekom på menyn: rimmat kött användes inte till jul, som var den enda högtid på året då vanligt folk fick äta färskt kött. Skinkan sparades och var i stället festmat till midsommar (något som bland annat har berättats av "Historieätarna" Lotta Lundgren och Erik Haag). Nu blev skinkan huvudrätten, och grisfötterna, syltan och lutfisken påbörjade sin vandring mot glömskan.

 

LÄS MER – Jens Liljestrand: I Carl Larssons idyll finns Ebba Busch Thors paradis 

Det gamla var en gång det nya

Timbros sätt att illustrera en artikel om vikten av jultraditioner och vådan av historielöshet med en bild som själv är traditionsbrytande och historielös är ett roligt exempel på hur mycket av det vi i dag tar för givet som en gång var nytt, modernt, kanske rentav revolutionärt.

Man frågar sig då: Piskades det igång något hatdrev mot Carl Larssons tavla? Bråkade tidningarna om att en pk-kändis med målarpensel hade angripit kulturarvet? Blev Gustaf Nordqvist attackerad av konservativa krafter som anklagade honom för att med sin kommersiella julsång uppföra sig respektlöst mot julfirandet och inkräkta på psalmernas dominans?

Eller är det i själva verket denna typ av debatter som är det nya, det som är omstörtande, det som river sönder och skapar otrygghet? Är det detta som undergräver vår gemenskap och kapar känslan av kontinuitet?

Den svenska traditionen är att självsäkert och nyfiket bejaka nya idéer. Det osvenska är att peka finger åt allt som känns ovant, att gräla och leta syndabockar i den förljugna ivern att klamra sig fast vid en flytande kultur i ständig omformning, i okunnighet eller i reaktionär ovilja att acceptera att det är just det flytande och formbara som ger den svenska julen och kulturen dess rikedom. 

För handen på hjärtat, vem kan motstå en härlig julskinka?

Och min hemlagade korv – detta djärva, ultramoderna experiment! – ska vi inte ens tala om.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Han är aktuell med boken "Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!