Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Jag är trött på att visa mitt barn en döende värld

Korallblekning vid Stora barriärrevet utanför Australien, fotograferat i mars 2017. Foto: WWF/BIOPIXEL HANDOUT / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Svenskar fortsätter bekymmerslöst köpa miljöskadliga flygresor till främmande solstränder. Jens Liljestrand skriver om förnekelsen av vårt kollektiva självmord.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | KLIMATKRISEN. Vi tar en taxi ut till flygplatsen. Vi flyger i åtta timmar och landar i Addis Abeba. Vi tar nästa plan, ett mindre, och flyger vidare till Mombasa i Kenya. Vi åker taxi, sen bil, sen jeep. Vi passerar hotell, slum, marknader, fattiga och ännu fattigare människor, brinnande sophögar där hundar letar efter mat. 

Vi kommer till en motorbåt som tar oss långt ut i havet, skimrande vågor under ändlös blå himmel. Vi kastar ankar. Vi dyker ner med våra simfötter och cyklop och undervattenskameror och möter stim av fiskar och en grågrön, gråblå, gråvit gröt av stenar och alger som en gång var ett levande korallrev.

Först på kvällen, i den långa bilresan hem, säger elvaåringen det alla tänker. Hon säger det tyst, lugnt, ett enkelt konstaterande.

”Det var inga färger. På alla filmer ser det så fint ut med alla färger. Men jag vet ju att såna koraller bara är på film. Det är aldrig så på riktigt.”

I Cormac McCarthys moderna klassiker "Vägen" (2006) rör sig en man och hans son till fots genom ett ödsligt, postapokalyptiskt USA. Faderns stora mål är att komma fram till havet, kanske i ett fåfängt hopp om att tillvaron är drägligare vid kusten. Men havet är lika kallt, dött och grått som allt annat.

"Jag är ledsen att det inte är blått", säger pappan i en replik som lakoniskt sammanfattar vår tids besvikelse.

"Det är okej", säger pojken.

En annan stor amerikansk prosaist, Ernest Hemingway, har ett råd till den som vill förmedla något i skrift: ”Skriv hårt och tydligt om det som gör ont.”

Så här kommer det: Jag vet inte längre hur jag ska reagera när jag hör vänner skryta om sina nya hus på spanska solkusten, "på pendlingsavstånd". Eller tala seriöst om att man borde flyga upp och kolla in isbergen på Nordpolen innan de försvinner. Eller föräldrar som säger sig vara beredda att göra vad som helst för sina barn samtidigt som de lägger alla sina pengar på att fördärva samma barns framtid.

Jag vet inte längre vad jag ska göra med ilskan, sorgen och skammen över en förstörd värld. 

 

LÄS MER: Anna Hellgren – "Ni skriker som grisar om flygskatten" 

Världshistoriens dyraste självmord

I veckan som gick förstördes ett antal hem i kuststaden Montecito i södra Kalifornien. Först kom torkan som fick växtligheten att vissna och dö, sen skogsbränderna, sen syndafloden som vräkte undan en jord som ingenting längre band kvar. 18 personer har dött i leran. Den yngsta var tre år gammal. Detta i en exklusiv förort för extremt rika invånare i världens rikaste land. Fundera ett ögonblick på hur samma mekanismer drabbar världens fattigaste. Eller dina barn om 50 år, eller 15, eller 5.

Gyttja och stenar täcker platsen där en lyxvilla en gång stod i Montecito, Kalifornien. Efter förra månadens skogsbränder fanns det inget som band fast jorden när syndafloden kom. Foto: FREDERIC J. BROWN / AFP

Jag är trött på att leva så här. Jag är trött på att arbeta för att ha råd att gång på gång packa in mina barn i en sardinburk med plastmat och efter timmar av trängsel och tristess komma fram och ta selfies med en döende värld som bakgrund. Det är en livsstil bortom all idioti. Det är världshistoriens dyraste självmord.

Jag säger till min dotter att korallerna visst var fina en gång, jag såg dem själv när jag var pojke. Det såg ut som i "Hitta Nemo", färgerna var så starka att det stack i ögonen, det var en sagovärld. Men den är borta nu.

Jag vet inte hur jag ska trösta henne.

Det får bli hon som tröstar mig.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!