Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

Jag är hellre pinsam än intetsägande, Irenius

Lisa Irenius när hon som kulturchef på UNT tilldelades priset som Årets förnyare när Stora Journalistpriset 2013 delades ut. Foto: PONTUS LUNDAHL / TT NYHETSBYRÅN
Jens Liljestrand, biträdande kulturchef på Expressen. Foto: OLLE SPORRONG

Är det jäv att som kulturjournalist ta emot stipendier från Svenska Akademien?

Jens Liljestrand svarar på anklagelserna från SvD:s kulturchef Lisa Irenius i debatten om kultursidornas oberoende.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Journalistik bedrivs som regel inte av personer som själva ingår i den bransch de bevakar. En sportjournalist är sällan aktiv som idrottare på toppnivå; det är svårt att tänka sig en hockeyspelare i elitserien parallellt bevaka världscupen i slalom. På samma sätt är ekonomijournalister inte börsmäklare, krigskorrespondenter inte soldater och kriminaljournalister varken domare eller bankrånare. Ledarskribenter har förvisso ibland en bakgrund som ungdomsförbundare, partistrateger eller talskrivare men aldrig som ministrar eller partiledare.

Bara inom kulturjournalistiken hittar vi reportrar, redaktörer och kritiker som samtidigt producerar material (främst prosa, lyrik och dramatik) till den kulturvärld som utgör deras bevakningsområde, och rentav ofta själva tillhör elitskiktet i denna värld. Detta skapar dynamik, men också spänningar och konflikter. För vissa är kulturjournalistiken ett glamoröst branschmingel, för andra ett stinkande träsk av korruption och hyckleri. 

Det mest flagranta exemplet i modern tid är förstås Arnaultskandalen, som kulturskribenter i Stockholm kände till åtminstone konturerna av i ett kvarts sekel – som bekant skrev Expressen på nyhetsplats om ”Sexterror i kultureliten” redan 1997, en nyhet som möttes av en massiv tystnad på landets kultursidor, inklusive Expressens.

I augusti 2018 gav jag ut en fackbok som belönades av Samfundet De Nio, Svenska Akademien och Kungliga Vetenskapsakademien med sammanlagt 375 000 kronor, dessutom nominerades den till Augustpriset (100 000) och Stora fackbokspriset (125 000), dock utan framgång. Den typen av utmärkelser och nomineringar väcker naturligt nog frågor om jäv, eftersom jag som journalist och redaktör självklart måste vara fri att granska och kritisera de institutioner och organisationer som har uppmärksammat min bok, liksom de företag som säljer eller strömmar den, liksom biblioteken som lånar ut den, liksom de aktörer som betalar mig för att komma och prata om den.

Det verkar rentav som om Irenius inbillar sig att jag först nu, efter mottagandet av priset, har börjat angripa Svenska Akademien?

Hur deltar man som kulturjournalist i ett sådant maskineri utan att förlora sin publicistiska integritet? Det ärligaste svaret är nog att ingen vet. Man får väl bortse från den verkligheten när man jobbar, avskilja det från uppdraget i spalterna, fortsätta skriva i samma stil, hålla fast vid de åsikter man en gång landat i och söka stöd hos sin redaktion om man känner sig osäker.

Sedan jag fått pris av Svenska Akademien redovisas kortfattad information om priset i en fotnot under alla kulturtexter jag skriver där Svenska Akademien omnämns. Det finns säkert andra sätt att hantera konflikten på och till syvende och sist är det ju bara Expressens läsare som kan avgöra om jag är trovärdig och transparent i mina dubbla roller som författare och journalist.

För några veckor sedan läste jag ut Matilda Gustavssons skakande reportagebok ”Klubben” (en annan bok skriven av en kulturjournalist) och skrev i affekt en krönika på nyhetsplats där jag behandlade några av de tankar jag har haft kring det pris jag i våras tog emot av Svenska Akademien. Jag skrev, och menar på allvar, att en kulturjournalist som har accepterat en belöning från en så pass nedsvärtad institution som Svenska Akademien har ett särskilt ansvar att inte förlåta och släta över utan tvärtom behålla sitt fokus på den förfärande historia som Gustavsson har nystat upp.

Var det dumt att skriva så? Gjorde jag bort mig? Kanske det. Jävsfrågan i mitt yrke är svår och behöver bearbetas, den kräver att man tar risker, ibland inför öppen ridå. Det beklämmande med Björn Werners sätt att försvara att han som GP:s kulturchef går på Nobelfesten några dagar efter att han hyllat Svenska Akademien som institution, är inte själva Nobelfestandet, utan att han och hans festsällskap, kritikern och Nobelkommittéledamoten Mikaela Blomqvist, sätter näsan i vädret och låtsas som om det hela är en larvig fråga, att det är töntigt och grälsjukt att ens ta upp den, att de minsann har integritet nog och så vidare, när frågan tvärtom bör tas på största allvar och hanteras med ödmjukhet och vilja till introspektion.

Björn Werner, kulturchef på Göteborgs-Posten. Foto: GÖTEBORGS-POSTEN

Nu hakar Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius i den debatt som Sydsvenskans kulturchef Ida Ölmedal initierade, och kedjar fast mig vid skampålen. Min krönika är ”pinsam” och ”osar av dåligt samvete”. Det verkar rentav som om Irenius inbillar sig att jag först nu, efter mottagandet av priset, har börjat angripa Svenska Akademien? Om hon googlar lite kan hon hitta ett dussintal artiklar där jag skriver om Arnaultskandalen, Svenska Akademien och Horace Engdahl, den ledamot jag anser bär skulden för krisens omfattning, samtliga publicerade innan jag fick Axel Hirschs pris i mars 2019.

Om hon nu menar att jag på något sätt har tigit eller fjäskat mig till dessa pengar vore det hederligt av Irenius att redovisa hur detta i så fall rimmar med att jag i krönikor, kommentarer och tv-soffor har tjatat mig hes om Svenska Akademiens ”häpnadsväckande arrogans”, om dess ”korruption, arrogans, hyckleri”, om att ”Ord som ’kulturprofil,’ ’vivörliv’, ’hjärnsläpp’ och ’knytblus’ kommer vara svåra att sudda bort från Börshusets stolta fasad.”

Jag är hellre pinsam än ägnar mig åt piruetter, hånleenden och obstinata barnsligheter.

Faktum är att jag nog ensam har publicerat fler angrepp på Svenska Akademien än vad SvD:s kultursida har gjort totalt under de senaste 18 månaderna. Lisa Irenius har själv inte skrivit en enda minnesvärd text i ämnet; hennes främsta insats i denna debatt har varit att ge en plattform för skribenten Ola Wong, som i sina artiklar torgförde det förvisso originella perspektivet att Akademiens kris var en konspiration regisserad av DN:s kulturchef Björn Wiman. När det problematiska i att Wong själv fått 60 000 kronor av Svenska Akademien påtalades lät Lisa Irenius publicera följande fotnot under Wongs artikel:

Fotnot: Ola Wong är frilansjournalist och författare. Han fick Svenska Akademiens extra pris på 60 000 kronor år 2016 (vilket han skrivit om i en tidigare artikel om Svenska Akademien i SvD 19/4). Wong har även jobbat för DN som frilans och anställd. Hans böcker har fått positiv kritik från DN Kultur.

Är det så Lisa Irenius anser att en jävssituation ska hanteras? Är detta ett rimligt och publicistiskt professionellt svar att ge till den läsare som, rättvist eller inte, undrar över Wongs integritet?

Min krönika må ha varit pinsam – jag är hellre pinsam än ägnar mig åt piruetter, hånleenden och obstinata barnsligheter. Framförallt är jag hellre pinsam än intetsägande.

 

Jens Liljestrand är författare och biträdande kulturchef på Expressen.

Har Svenska Akademien överlevt krisen? 

Expressens Jens Liljestrands intervju med Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare Anders Olsson (från 30 maj 2019).