Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

I världens centrum är vi bara smärta och ömhet

Foto: SHUTTERSTOCK

Människan är ett obegripligt försvarslöst rovdjur, evolutionärt utvecklat för att överleva till varje pris.

Jens Liljestrand reflekterar över den senaste medlemmen av homo sapiens.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | I VÄRLDENS CENTRUM. Barnmorska heter ljósmóðir på isländska. Sannolikt är det världens vackraste ord.

Under den långa dagen hinner vi avverka tre arbetspass med minst lika många utländska nationaliteter; förutom ljusmodern från Reykjavik möter vi den grekiske gynekologen och den unga barnmorskestudenten med ett thailändskt förnamn.

Vi hinner mycket. Vi gör en låtlista, vi ser på Netflix-serier, vi vandrar försiktigt nere vid strandkanten längs Edsviken, förbi den stora lyxvillan som en gång tillhörde Harry Schein. Vi vankar genom korridorer, kulvertar, upp och ner för trasiga rulltrappor efter kaffe, mackor, godis.

Att föda ett barn sägs ofta vara att gå in i en bubbla, att bryta kontakten med omvärlden och närma sig ett slags undantagstillstånd där den senkapitalistiska postmoderna vardagen tonar bort och vi blir det vi egentligen alltid är, enkla däggdjur, organismer som slavar under driften att kopiera sin DNA-kod och föra arten vidare.

Men de långa timmarna på Danderyds sjukhus, utan ständiga mejl, twitterflöden och statusuppdateringar, är snarare motsatsen, att komma ut ur bubblan, in i ett kollektiv av mänsklighet. Vi möter de nyfödda, vi möter de döende. Den georgiska invandrarkvinnan som storögt berömmer den svenska välfärden. Den unge, slätrakade AT-läkaren som går med raska, målmedvetna steg genom korridoren medan han i sin mobiltelefon rabblar information om det akuta kejsarsnitt han om några få sekunder ska utföra.

Ett existentiellt epicentrum

Det var här prinsessan Sofia födde sitt första barn, det var här Chris O'Neill klippte navelsträngen på sin nyfödde son. Det är här den bästa förlossningsscenen i modern skandinavisk litteratur utspelar sig, i andra delen av Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”:

”Hon skrek, jag hade aldrig någonsin hört ett sådant ljud, det var min dotter som lät och jag befann mig i världens centrum, där hade jag aldrig varit förr, men nu var jag där, vi var där, i världens centrum. Runtomkring oss var allt tyst, runtomkring oss var allt mörkt, men där vi befann oss, barnmorskan, praktikanten, Linda, jag och det lilla barnet, där lyste det.”

Bättre kan det inte beskrivas, det är världens mitt, ett existentiellt epicentrum där allt det andra – brexit, klimatkollaps, terror, Swedbank – blir oväsentligt och vi förenas med en kollektiv mänsklig erfarenhet där våra cv:n blir värdelösa som falska sedlar och våra identiteter töms, rinner ut tills bara smärtan, rädslan, tilliten och ömheten återstår, ömheten inför en obegripligt försvarslös, vrålande varelse, det allra senaste exemplaret av ett rovdjur med intellektuella superkrafter som uppstod för omkring 300 000 år sedan och nu har eskalerat till en naturkatastrof som med turbofart har utrotat alla andra människolika primater och sedan gått över till övriga däggdjur, fåglar, fiskar, insekter och nu kraschar alla ekosystem med sikte på att inom någon generation göra planeten obeboelig för sig själv.

Ljuset och jorden

Hon ligger naken och blodig i mina armar, en förkrossande näpenhet i kombination med ett skrik som kan skära genom betong, evolutionärt utvecklad för en enda sak: att överleva.

Bara det. Överleva, till varje pris.

Ljósmóðir, i plural ljósmæður. Etymologin är intressant. Ordet ”ljusmoder” finns upptaget i Svenska Akademiens ordbok och ska ha använts så sent som på 1700-talet i vårt språk för att beteckna de kvinnor som hjälpte fram barnen ut i ljuset. Parallellt sade man ”jordemoder” eller ”jordegumma” om samma yrkeskår, då tänker man förstås att det är det handfasta, prosaiska jordelivet som vi ska födas fram till och det ordet blev begripligt nog också det som segrade; på danska och norska titulerar sig barnmorskorna jordmor och Svenska barnmorskeförbundets tidskrift heter sen 1888 Jordemodern.

Ändå vill man inte släppa ljusmodern, hon finns kvar här och var, till exempel säger man på Sollerön, den stora ön ute i Siljan, ljos-mon när man menar barnmorskan. Den är seglivad, idén om att vi föds ut i det upplysta, det klara, det öppna och det skimrande. Platsen där underverk ännu kan ske.

Klockan halv ett på natten den 15 mars bryter jag mot Danderyds sjukhus regelverk, dricker en flaska champagne och hoppas att islänningarna ska få rätt.

36 timmar senare får vi åka hem. Det enda vi måste betala är de 400 kronor jag som partner ska erlägga i dygnsavgift.

De tar swish.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.