I Putins krig behövs ingen djävulens advokat

REPLIK. Om jag för några generationer sedan på en kultursida hade lyft frågan om huruvida svarta afrikaner var dumma eller homosexuella var psykiskt sjuka, skulle jag säkert fått mothugg. Men diskussionen som sådan hade tolererats och av många rentav ansetts vara nyttig och tankeväckande.

Idag skulle en kultursida blankt vägra torgföra en dylik frågeställning och hade det ändå skett skulle personer med afrikanskt påbrå eller homosexuell läggning omedelbart lyfta pennan och ifrågasätta min (och tidningens) rätt att stämpla dem som dumma eller sjuka. Frågan skulle snabbt gå från ett abstrakt resonemang till ett djupt personligt och den frejdiga debatt jag efterlyste skulle krocka med människors krav på att respekteras som, just, människor.

Jag hoppas att Per Wirtén för konversationens skull har överseende med att jag jämför hans resonemang om kriget i Ukraina från den 24/3 med ovanstående exempel på hur normer och debattklimat kan förändras. 

Det Wirtén saknar, tror jag, är en tredje ståndpunkten-debatt liknande den under kalla kriget

”Var finns de som kritiserar den euroamerikanska reaktionen på kriget”, skriver han, ”de som inte säger samma sak som alla andra, som ifrågasätter och komplicerar?” 

Jag vet inte säkert, men förmodligen är de kloka nog att hålla käften när födande kvinnor förblöder i ruinerna?

Det Wirtén saknar, tror jag, är en tredje ståndpunkten-debatt liknande den under kalla kriget, då många svenska intellektuella ansåg att man inte borde ta ställning mellan öst och väst. Fegheten hos sådana som Artur Lundkvist och Karl Vennberg är med facit i hand beklaglig, men kanske begriplig med tanke på bristen på information om lägren, våldet och tortyren i Stalins slavstater å ena sidan och USA:s stöd för diktaturer i Sydamerika och förtryck av sin egen svarta befolkning å andra. Sikten var skymd, vattnet grumligt. 

I dagens Ukraina ter sig läget långt mindre dunkelt. Alla kan se vad som sker. När Wirtén då refererar till ”den nyanserade realisten” Emma Ashford och hennes resonemang om att ”Ryssland har ett säkerhetspolitiskt intresse av ett neutralt Ukraina man behöver respektera, även om man ogillar det”, vill jag bara skrika högt. Vad är det vi ska respektera? Vilket säkerhetspolitiskt intresse kräver att sjukhus bombas, barn mördas, miljontals tvingas på flykt?

Och hur kan Ashford – ”den nyanserade realisten” – alls hävda att det är ”Ryssland” som har detta intresse när den ryska befolkningen sedan årtionden lider under en mordisk och fascistoid maffiaregim ledd av en sovjetnostalgisk och alltmer världsfrånvänd tyrann?

Skillnaden mellan oss är att jag inte sörjer det gamla paradigmet.

Wirtén understryker att han själv är motståndare till Putins vidriga krig. Det han saknar är, om jag fattar saken rätt, en Vennberg, eller en Lundkvist, eller varför inte en Myrdal. Någon som bjuder retoriskt motstånd mot premissen att Ukrainas folk har samma rätt till att leva i fred och demokrati som Per Wirtén och jag själv. Som att det rörde sig om något slags intellektuell sällskapslek eller brainstormingmöte där det behövs en djävulens advokat för att sätta fart på samtalet.

Han skriver: ”Jag saknar de beska realisterna. Jag saknar krigsvägrarna. Jag saknar alla krånglande konfliktforskare.” Förlåt, men det är i mina ögon lite som att sakna alla krånglande rasbiologer, psykologer och präster som kan pigga upp debatten om afrikaner och homosexuella.

Jag håller med Per Wirtén om hans grundpåstående: på ett för den svenska kulturdebatten unikt sätt ljuder rösterna unisont för frihet, demokrati, folkrätt och självförsvar. Skillnaden mellan oss är att jag inte sörjer det gamla paradigmet. Där Wirtén ser en beklaglig enkelriktning ser jag en ytterst välkommen demokratisk uppryckning.

Jens Liljestrand är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. Han är aktuell med romanen ”Även om allt tar slut”. 

Lägg ut: ”Kriget inifrån”

MEDIEPODD. Magnus Falkehed om historien som skrivs i Kiev. Karin Olsson och Magnus Alselind diskuterar dråpet som tvingar UG att följa upp Lena Sundströms reportage och Jan Helin som middagssällskap.