Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

I Jean-Claude Arnaults gentlemannaskola

Jean-Claude Arnault. Foto: CHRISTINE OLSSON / DN
Horace Engdahl. Foto: ROLF ADLERCREUTZ / IBL/KAMERAPRESS

De senaste dagarnas avslöjanden om kulturprofilen Jean-Claude Arnault har väckt en diskussion om begreppet "gentleman".

Jens Liljestrand undrar varför det är så svårt att se gränsen mellan flört och förtryck.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | GENTLEMEN. "Bli inte hipsters, bli gentlemen!"

Akademiledamoten Horace Engdahl har redan publicerat två böcker med sina samlade aforismer, men skulle det mot förmodan bli en tredje, torde ovanstående formulering ha sin plats säkrad.

Det var när han för DN:s Björn af Kleen beskrev sin gode vän Jean-Claude Arnault som en ”livsstilsförebild” som Engdahl tyckte att källarklubben Forum skulle göras om "till en stilskola för unga män". Där, under Arnaults vakande öga, skulle de med stadig hand fostras in i en bättre, värdigare och förståndigare mansroll.

Fostras till gentlemen.

Ordet förekommer på flera ställen i de gångna veckornas #metoo-bevakning. Jean-Claude Arnault beskrivs av vännen Stig Larsson som "väldigt gentlemannamässig" i sin kvinnosyn. Och när artisten Alexander Bard tidigt, redan den 23 oktober, gick ut på Twitter och öste sitt förakt över kampanjen, hävdade han att han kände fem av de män som pekats ut i sociala medier. En var en skitstövel, men de fyra övriga var "oskyldiga gentlemen".

Alexander Bard twittrar om de utpekade männen.

Det finns alltså anledning att syna gentlemannabegreppet i sömmarna. Kanske borde det definieras om? Kanske har ordet gentleman betytt något annat hela tiden?

 

LÄS MER: Malte Persson om Svenska Akademien och Arnault

En främmande hand i underlivet

I samma andetag borde vi granska ordet flört. Det sägs ibland att män inte längre vågar flörta med kvinnor. 

Men i de manliga miljöer jag har vistats i har jag aldrig hört talas om att tafsanden eller komplimanger i stil med "Du ser ut att ha en vacker fitta" skulle vara ett bra sätt att flörta. Inte heller att skicka bilder på könsorgan. Inte ens i de kliniska, manipulativa tipsen från diverse cyniska "raggningsexperter" nämns någon sådan strategi.

Förstå mig rätt: att tafsa eller inte tafsa är inte en fråga om att vara feminist, eller jämställd, eller ens särskilt trevlig. De flesta män låter bli att kladda och kränka av ren självbevarelsedrift; för att det helt enkelt inte funkar. Flörtande är ögonkontakt och kroppsspråk, det är humor, intelligens och förmågan att ställa rätt frågor (nyfikna, lekfulla, suggestiva, allt efter kontext).

Det här är självklarheter som, jag upprepar, alla män redan vet. En främmande hand i underlivet är obehagligt. De flesta människor som utsätts för obehag blir rädda eller arga. Rädsla och ilska, liksom skam och förödmjukelse, är oftast något väldigt osexigt.

 

LÄS MER: Jens Liljestrand om dickpics som bestraffning och kontroll

#Metoo-revolutionens jordskred

Men så handlar det ju inte heller om sex. De förfärande vittnesmålen om Jean-Claude Arnault och alla andra män som nu dras med i #metoo-revolutionens jordskred, är historier om förtryck, inte om förförelse. Liksom #metoo inte handlar om moralism, utan om rättvisa.

Hade jag fått driva en stilskola för unga män hade jag uppmanat dem att flörta, vilt och livsbejakande. Jag hade tipsat dem om kvinnliga konstnärskap, där får man lära sig en hel del matnyttiga knep. Jag hade bett dem att inte pinka revir, inte vifta med sin maktapparat i ansiktet på varenda kvinna de möter.

Och på examensdagen hade jag beordrat dem: "Bli inte gentlemen. Bli människor."

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!