Jens Liljestrand
Ändå känns det som om en evighet har förflutit när jag läser tidningarna från november 1989, dagarna då muren föll. Och det är inte i första hand de svartvita bilderna, porrannonserna eller sportsidornas frossande i svenska tennisframgångar som skapar avståndet, utan den intellektuella gräddhyllan som jag automatiskt känner igen som min egen.
Kultursidorna skriver inte om muren. Inte om Sovjetimperiets fall, kommunismens sammanbrott. Inte om Baltikum. Inte om befriandet av hundratals miljoner européer. Ingenting. I det mest dramatiska skedet, dagarna då muren rämnade, var mina kolleger på rikstidningarna stumma.
Vi kan ta Aftonbladet, som vid tillfället har en strålande utrikesbevakning med Wolfgang Hansson på plats i Berlin. Men kultursidan lever som i en annan värld. En Graham Greene-intervju i två delar. Bok- och teaterrecensioner, ett kåseri om Hornspuckeln, en konstrapport från Venedig. Den 11 november prioriterar redaktionen en jätteartikel om Freud och psykoanalysen. Måndagen den 13 november gör Aftonbladet en extra tidning på tolv sidor om världshändelsen, men kultursidan matar på med sina recensioner, kåserier och debatter i ämnen som känns obegripligt irrelevanta.
Det dröjer till den 14 november innan Håkan Jaenssons redaktion har en opinionstext om murens fall, en översättning av den östtyske regimkritikern och musikern Wolf Biermanns text i den västtyska tidningen TAZ: "Jag gråter av glädje - och vrede".
Då är Aftonbladet ändå långt bättre än DN. Medan tidningens förstasida dag efter dag toppar med jublande östtyskar på väg mot friheten, fylls kultursidan av makliga, sömniga recensioner och debatter. Den 10 november: bokrecensioner av Bengt Holmqvist och Torsten Ekbom. Den 11 november diskuterar Ingela Lind modernismen i konsten medan Lars-Olof Franzén har en runa över poeten Ivan Malinowski. Den 12 november skriver Franzén en jättetext om Dylan Thomas. Den 13 november bjuds det på recensioner av Peter Høeg och Agneta Pleijel samt ett kåseri om estetik av Horace Engdahl.
Först den 14 november vaknar DN:s kulturredaktion till liv och kommenterar murens fall. Då form av en kort, lite raljant notis av Leif Nylén - den typ av lättare text som i dag kallas för "hyllan" - som tycker att muren ska bevaras som kulturminnesmärke.
SvD är i sin tur ännu sämre än DN. Bråk om konst och gallerier. Debatt om studieförbunden. Understreckare om Frida Kahlo, Martin Luther och, igen, Freud. Det dröjer till den 19 november innan murens fall får någon belysning, då i form av en knastertorr understreckare om perestrojkan av den före detta ledarskribenten Bengt Olof Heldt.
Då är ändå SvD bättre än Expressen. Vi är visserligen först på banan, med en text i frågan redan den 7 november. Problemet är bara att författaren, regimkritikern Stefan Heym, använder utrymmet för att fabulera om ... socialismens rosenröda framtid i ett demokratiserat DDR som måste inrätta "provisoriska bostäder för att ge invandrare till dess nya socialism tak över huvudet".
Jo, det känns länge sen.