Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Hur är det att vara Katerina Janouch?

Katerina Janouch talar vid en demonstration mot Sveriges undertecknande av FN:s migrationsramverk den 2/12 2018. Foto: HENRIK ISAKSSON/IBL / /IBL

Katerina Janouch, en gång framgångsrik sexrådgivare och barnboksförfattare, är numera mest uppmärksammad för sitt samröre med högerextrema rörelser.

Jens Liljestrand söker i en bilderbok efter den charmiga och hjärtevärmande röst som blev en del av hatets megafoner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | EXTREMISM. "Hur blir en bebis till – egentligen?"  Den gulliga frågan illustreras med en lika gullig bild, på två mysiga föräldrar – pappan i blått, mamman i rosa – och en glad liten bebis simmande i en blå rymd inuti mammans mage.

Jag plockar upp den gamla, slitna men fortfarande älskade bilderboken och bläddrar genom dess vansinnigt charmiga genomgång av befruktningen, om att på en och samma gång vara "ett frö i pappas pung" och "ett litet litet ägg i min mammas mage", att vara ett pussel som genom skapelsens underverk blir till en hel individ.

Det är svårt att tänka sig något mer helylle och hjärtevärmande än denna bilderbok, med titeln "Så blev jag till", underbart illustrerad av Mervi Lindman med text av Katerina Janouch.

"Så blev jag till" av Katerina Janouch och Mervi Lindman.

Den var Janouchs debut som barnboksförfattare 2004, efter att hon i flera år profilerat sig som sexrådgivare med böcker som "Sex & sånt" (1998), "Sexsvar" (2002) och "Orgasmboken: allt om konsten att få orgasm" (2003).

I veckan har Katerina Janouch varit omskriven av andra och mindre lustfyllda skäl. För en vecka sedan deltog hon i en manifestation mot FN:s globala migrationsnätverk, tillsammans med bland annat medlemmar från högerextrema Nordisk ungdom.

Falsk bild av Sverige

Ingen förvånas längre. I valet 2018 kandiderade hon för Medborgerlig samling. I somras väckte hon uppmärksamhet när hon i en artikel hävdade att en anonym polis varnat henne för att åka till Göteborg, som utmålades som en stad där man bör undvika parker och shoppinggallerior och där kvinnor rekommenderas att täcka huvudet och bära fotsid klädsel samt gymnastikskor för att kunna undkomma våldtäktsmän (uppgifterna tillbakavisades av polischefen i regionen).

Allra särskilt minns jag hur vi nåddes av ryktet om en intervju Katerina Janouch gett i tjeckisk-tv, där hon sin vana trogen målat upp en becksvart och huvudsakligen falsk bild av Sverige och bland annat menade att "150 000 svenskar har emigrerat till USA och Storbritannien på grund av situationen i Sverige" och att "cancersjuka svenskar dör i vårdköer som en konsekvens av invandringen".

Min fru var sjuk i cancer när den sistnämnda lögnen fladdrade förbi och det är svårt att i ord beskriva känslan som grep mig – äckel, vrede, sorg – när jag insåg att någon faktiskt tror detta, att det finns anhöriga i min situation som faktiskt, tack vare personer som Janouch, faktiskt tror att det är invandrarnas fel att deras älskade inte blir botad från sin cancer, känslan av att jag för första gången förstod vad som får människor att rösta på Sverigedemokraterna, eller Donald Trump, eller Djingis Khan, eller vem som helst som lovar att lyfta undan det väldiga mörker som sänkt sig över ditt liv.

In i det svarta

Jag bläddrar i "Så blev jag till" och funderar på vad som hände under de där 14 åren, om det fanns där hela tiden, eller om det har drivits fram och om det i så fall beror på debattklimatet, eller hetsen på sociala medier, eller om det är något annat, en brist i vår gemenskap som får oss att inte fånga den som faller.

Framför allt undrar jag hur det känns. När etablissemanget – branschen, förlagen, medierna, bokhandeln – vänder dig ryggen och den enda vägen som finns för dig vidare in i megafonen, in i det svarta. 

Vem tar hand om mig då? Vem ser mig då? Vem påminner om att jag en gång stod för något annat? Vem läser mina gamla böcker och minns den röst som en gång talade genom dem?

Det är långt ner till marken. En dag, förr än vi anar det, är det vår tur att falla.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Han är aktuell med boken "Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!