Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

Hennes kärleksord till maken ger mig gåshud

Se bilderna från Marie Fredrikssons karriär.
Marie Fredriksson 1989.Foto: JACK MIKRUT / TT
Marie Fredriksson 2011.Foto: BORIS ROESSLER / AFP DPA
Marie Fredriksson 1989.Foto: LEIF R JANSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Marie Fredriksson var både de stora arenornas världsartist och den intima tolkaren av en svensk vistradition.

Jens Liljestrand minns tonartshöjningar, en unik sångröst och drömmen om kärleken.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. Min första flickvän hette Marie. Det var tidigt 1990-tal och kvinnor skulle se ut som en blandning av Julia Roberts i ”Pretty woman” och Whitney Houston i ”Bodyguard”, men de flesta svenska tonårsflickor gick fortfarande runt och frös i för tajta jeans och för korta täckjackor. Och de lyssnade alla på Roxette, det globala musikundret i en tid där det fortfarande upplevdes som en sensation att svenskar kunde skapa internationellt gångbara hits; jag minns hur listplaceringarna för singlarna på ”Look sharp” några år tidigare hade noterats med samma andäktighet som de svenska segrarna i tennisens grand slam-turneringar.

Marie Fredriksson var min storasysters musik, de tuffa flickornas idol, vår generations Monica Zetterlund eller Lill-Babs, en tuff brud i skinnjacka, korta kjolar och spretig blond pojkfrisyr. Lite som en svensk Annie Lennox, men med en röst som bar på en sårighet, en klösande smekning.

Hennes magiska röst var förstås nyckeln i den musik hon skapade tillsammans med Per Gessle. Svulstigheten i ”Listen to you heart” som hon lyfter från enkel ballad till en episk arenaballong. Det raspiga, lite nonchalanta nynnandet i ”The look”, den överlägsna storstadsbruden som vet att hon har allas blickar på sig när hon vaggande går över gatan. Tonartshöjningen på ”It must have been love”, där hon låter rösten spricka, rämna, bli till ett hest skrik av längtan och desperation.

Det är sannolikt än i dag den mest berömda versionen.

Ändå är det visorna jag minns bäst. Ett av hennes många genombrott kom med ”Somliga går med trasiga skor”, den gamla Cornelis Vreeswijk-låten hon spelade in till tributeskivan ”Den flygande holländaren” (1988) tillsammans med Eldkvarn, jag minns musikvideon där Fredriksson går runt tillsammans med Plura Jonsson i något slags kåkstad, klädd i stor svart överrock och karaktäristisk, blond punkfrisyr.

Bara två år senare gjorde hon en annan klassisk tolkning, ”Så skimrande var aldrig havet” på ett annat samlingsalbum, när den svenska artisteliten skulle hylla Evert Taube. Det är sannolikt än i dag den mest berömda versionen av låten, med Marie Fredrikssons skarpa, exakta klang, först helt ensam, naken – en dikt skriven med pekfingret i vattenspegeln – och sen sakta växande till en tusenårig dröm om kärlek, innerlighet, förlösning.

Vad hon än tog – den tidlösa visan, örhänget, landsplågan – var hon en röst som med sin sönderslitande ärlighet fick oss att tro på varje ord, varje stick och varje refräng.  Får jag välja bara några låtar tar jag förstås den naturlyriska hitballaden ”Sparvöga” och den passionerade ”Ännu doftar kärlek”. Men kanske allra helst ”Till sist”, sången som hon skrev som en gåva – gissar jag – till maken Mikael Bolyos. Det är en kort låt, bara lite över två minuter, med bara ett enkelt pianokomp och textrader så hudnära att jag får gåshud av dem än i dag.

 

Jag älskar dej min vän, mer än du nånsin tror

Jag trodde aldrig att kärlek var en känsla så stor

Till sist, äntligen du kom till sist

 

Vi gav varandra blandband, jag och min första flickvän, som alltså råkade heta Marie. Det var så vi gjorde på den tiden, tog skivorna med den musik vi älskade mest och spelade in på kassettband.

Jag hajade till där hemma i mitt pojkrum när jag hörde klicket i min bandspelare och upptäckte att hon, allra sist på bandet, efter alla låtar av Carola och Kim Wilde och Bonnie Tyler, hade tryckt på REC och spelat in sig själv. Hon hade sjungit a cappella, nära mikrofonen, tonårshjärtat blödande in i plasten och kromoxiden.

Det var Marie Fredrikssons sång ”Mot okända hav”, det var drömmar om kärleken och äventyren, om stillheten och hemkomsten.

 

Mot okända hav vill du följa med

Mot okända hav genom regn och storm

Mot okända hav var inte rädd

Jag bara ger dej en del av allt du gav

 

 

 

Jena Liljestrand är författare och biträdande kulturchef på Expressen.

Skolan, Trump och råbiff – allt är postmodernismens fel

Varför hatar alla postmodernismen? Vet någon ens vad den är? Frida Beckman och Victor Malm gästar Kultur-Expressen