Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Han är apokalypsens lilla solbrända maskot

RIDÅ. Efter Donald Trump väntar västvärldens långa natt och imperiets undergång. Foto: Patrick Semansky/AP
Marine Le Pen. Foto: Olivier Hoslet/EPA/TT

Det amerikanska presidentvalet visar hur snabbt politik kan reduceras till ett vulgärt spektakel.

Jens Liljestrand skriver om mannen vars solbrända hånflin symboliserar en civilisation i fritt fall.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Klockan var runt fem på morgonen och jag låg på en soffa i Majorna och såg Barack Obama hålla sitt segertal från en scen i Chicago. Zappade mellan de amerikanska tv-kanalerna och såg den euforiska stämningen, hurrande folkmassor, journalister - unga, gamla, svarta, vita, radikala och konservativa - som satt i tv-paneler med darr på rösten och fuktiga ögon. Yes we can.

Min sambo var gravid och jag messade med skakande fingrar hem till Solna och skrev något patetiskt om "miraklet att få barn med dig i en värld av så mycket hopp". Pinsamt i efterhand, men det var ju så det var, i november 2008.

För tusen år sen.

 

Kanske är det den grundinställningen som har förföljt mig sedan dess, ett slags mysliberal hope-and-change-optimism, "det fixar sig bara vi hjälps åt". Det var ungefär vid den tidpunkten jag började skriva i större tidningar och rätt snabbt kom i bråk med andra kulturskribenter, just för att jag inte fattade varför alla var så arga hela tiden. Varför ska feminister jämt leta fel? Varför hatar vänstern överklassen? Varför pratar ingen om hur frisk, rik, välordnad och lycklig världen har blivit på bara drygt 30 år?

Nu börjar den sjunka in, insikten om att planeten är hemsk, ett svart, trasigt hål av orättvisor, fördomar, våld och kaos som bara kan räddas av en meteor, en revolution eller en ny upplysningsepok. Och samtidigt som jag bättre förstår vänsterns tal om "politisk depression" inser jag också att det är så här rasisterna har upplevt verkligheten, år efter år, med Zlatan, mörkhyade lucior och mångkulturell pausunderhållning i Melodifestivalen. En förlamande känsla av att omistliga värden är på väg att besudlas, av att leva i en grotesk och deformerad mardröm som man är villig att göra vad som helst för att få vakna ur.

I dessa apokalyptiska tider är det lätt att bläddra i gamla böcker och tidningslägg, lite som när man i mörker reflexmässigt trevar efter en vägg, eller simmar och får kramp och instinktivt söker med fötterna i hopp om att känna botten.

 

Den 3 februari 1933, några dagar efter att Adolf Hitler hade kommit till makten i Tyskland, skrev Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidnings berömde chefredaktör Torgny Segerstedt några meningar som är värda att lära sig utantill:

"Och den karlen ska nu världspressen nödgas syssla med var dag som Gud ger en tid framåt. Så värst länge blir det väl inte, men var dag det står på är en dag för mycket. Att tvinga all världens press och politik att sysselsätta sig med den figuren är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning."

Nej, 2010-talet är inte 1930-talet och demokratin och freden i Europa är inte hotad på ett sätt som kan jämföras med nazismens och kommunismens blodiga skugga. Men var går gränsen? När är det tillåtet att få panik, krossa glaset, trycka på larmknappen? När Putin börjar invadera sina grannländer? När stora delar av Mellanöstern tas över av en bestialisk mördarsekt som sprider våld och kaos i Europas huvudstäder? När Sverige får en sverigedemokrat som talman? När?

Kanske när vi måste vänja oss vid tanken på att nästa amerikanska president kan bli en narcissistisk fascist som uppmuntrar sina anhängare att misshandla demonstranter, vill legalisera tortyr och vägrar ta avstånd från Ku Klux Klan.

Man skulle vilja låta bli att ge honom mer uppmärksamhet; jag märker hur jag drar mig för att ens skriva ut hans namn, de fem bokstäver som på ett mystiskt sätt har sugit syret ur det offentliga rummet. En misslyckad affärsman och dokusåpapajas som börjar häva ur sig de mest idiotiska påståenden ("jag ska bygga en mur för att skydda oss mot Mexiko, som jag ska tvinga dem att betala för!"), kittlar folks nyfikenhet, lockar till sig medierna för gratis reklam, dominerar nyhetscykel efter nyhetscykel och dränker hela den politiska debatten i en gegga av vulgära barnsligheter.

 

Men ändå är det inte därför hans namn borde vara bannlyst i svenska medier, utan för att han med all säkerhet är chanslös. Om ett år - såvida inte Hillary Clinton skulle dö, hamna i fängelse eller konvertera till islam - kommer ingen förstå hur vi kunde offra så mycket tankemöda och trycksvärta åt en låtsaspolitiker i löjlig peruk som stod och skröt om storleken på sin penis. Republikanerna kommer att sabotera hans kampanj, väl medvetna om att han vore en katastrof i höstens val. Lyckas inte det återstår ett halvår av tragikomiskt fäktande i luften, fanatiska (och allt mer hatiska och våldsbenägna) väljare och floskler om seger, storhet, makt och dumma reportrar. Ett spektakel som kommer att generera miljarder kronor i klickjournalistik, oräkneliga timmar av live-tv, spaltmeter av upprörda krönikor.

Sen är det slut, och vi har förlorat. För medan vi har ägnat orimligt med tid åt vad en bluffmakare och demagog i USA hypotetiskt skulle kunna göra i Vita huset, har vi nästan helt glömt bort att Ted Cruz är långt mer extremistisk än sin mer färgstarke konkurrent. Vi pratar inte heller om de mycket konkreta högerextrema regeringarna i Polen och Ungern, om att Marine Le Pen kan bli nästa franska president, om att Storbritannien kanske lämnar EU åt sitt öde. Vi pratar tyvärr allt mer sällan om att vårt grannland konfiskerar flyktingars smycken och har en minister som på allvar diskuterar möjligheten att förbjuda andra språk än danska i landets moskéer - lagstiftning långt mer radikal än vad som föreslagits av populisterna i USA.

 

Inte heller ägnar vi en tanke åt vad som ska hända sen. Efter nästa finanskris, nästa spruckna lånebubbla, nästa stora terrordåd, när nästa politiker spelar på folks rädslor, fördomar, flockmentalitet och enorma frustration i en västvärld där medelklassens reallöner står stilla eller sjunker. Han - det är alltid en han - som ställer sig framför en hel generation av vita kränkta män - det är alltid män - som upplever sig orättvist behandlade, förbisprungna av globaliseringen, kvinnorna, minoriteterna och alla andra andra och rättar sig i ledet bakom skolgårdsmobbaren som lovar dem deras privilegier tillbaka med ränta.

Nästa gång är det inte en finansfjant och vulgokändis, en bisarr korsning av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson, som surfar på missnöjesvågen, utan en slipad, kompetent spelare som inser att det inte är statsmannamässigt att håna funktionshindrade eller skylla obekväma frågor på att intervjuaren hade mens. Nån som håller sig till manus, som inte är för lat för att plugga siffror och snabbfakta, inte för megaloman för att omge sig med meriterade rådgivare. En amerikansk Orbán, eller Erdogan, eller Jimmie Åkesson. Som får folk att lägga huvudet på sned och säga att det där lät ju inte så tokigt.

Mr Trump är, som Segerstedt skulle ha sagt, mest en förolämpning. Han är termometern i världens röv, för att låna några ord av Lars Norén. Apokalypsens lilla maskot, det tidiga 2000-talets symbol för en civilisation i fritt fall. Ett förkroppsligat kommentarsfält, en flinande, övergödd karikatyr på en demokrati som förtär sig själv inifrån. Början på det amerikanska imperiets undergång och västvärldens långa natt.

Man kan tycka att vi hade förtjänat bättre.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!