Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

"Gå ut och lev, säger hans texter till mig"

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I augusti 2012 dog två män i min egen ålder, båda två framgångsrika och kända i offentligheten. Medieprofilen Pontus Schultz avled i en cykelolycka, riksdagsmannen Johnny Munkhammar förlorade kampen mot cancern. Sociala medier fylldes av röster som både vördnadsfullt och ömsint hyllade deras liv, det skrevs nekrologer, instiftades priser och stipendier för att hedra deras minnen.

Jag satt framför datorn och märkte hur jag rycktes med i det kollektiva sörjandet av dessa energiska, omtyckta småbarnspappor som uppnått så mycket och ändå förlorat allt. Jag twittrade något om dödens jävlighet och fick genast svar från en gymnasiekompis som undrade om jag visste att vår klasskamrat C var död sen två år.

Död? Hon? Nej, det kan väl inte stämma?

Jag loggade förvirrat in på Facebook, vi var ju vänner där, gick in på hennes sida och insåg att den sen länge var förvandlad till en minnesplats som besöktes av hennes vänner och familj varje år, de berättade att de saknade henne, tände virtuella ljus. Jag scrollade ner, fortfarande utan att fatta, den coola handbollstjejen som mobbats av matteläraren och ändå blivit typ ekonomichef nånstans, jo, det var sant. Karriär, liv. Man, barn. Cancer, borta.

I realtidskulturen kommer vi att få allt svårare att dra oss undan döden. Facebook, eller dess motsvarighet, blir ett mausoleum där minnesord nedtecknas och minnesdagar högtidlighålls. Bloggar står kvar som monument över levt liv. Den generation som vuxit upp med att realtidsuppdatera sina liv kommer inte att låta sig tystas i livets slutskede – i sin sista tweet berättade Munkhammar otvunget om kräftskivan med familjen på Radiumhemmet.

Vi kommer också att se mer av testamenten, summeringar och självbiografisk dödskamp i litteraturen. Avskedet kommer att utvecklas som litterär och journalistisk genre. De intellektuella som har skolats in i autofiktionens stilgrepp kommer att använda det till att formulera storslagna, offentliga avsked.

Kristian Gidlund, som gick bort i tisdags, var inte storslagen. Hans texter var ödmjuka, lågmält innerliga och hade en osedvanlig poetisk lyster, vars strålglans sträckte sig långt bortom den vanliga kulturpubliken.

För några år sedan var han en ganska okänd ung musiker och skribent, främst publicerad i lokalpressen i Dalarna. I december 2010 blev han sjuk i magsäckscancer, opererades och trodde sig vara på väg att tillfriskna. I stället kom sjukdomen tillbaka, nu med diagnosen obotlig.

Under hela förloppet drev Gidlund en blogg, ikroppenmin.se, om sjukdomen, behandlingen och sina tankar kring livet och döden. Bloggen växte lavinartat. Den döende 29-åringen samlade i våras sina inlägg i en bok med samma namn, "I kroppen min". Kring lanseringen gav han mängder av intervjuer, trots att han redan då var avmagrad och plågad av svåra smärtor. Han var föremål för en fotoutställning. Han gjorde årets mest lyssnade "Sommar i P1". I samma stund som han var på väg bort var han överallt.

Som litteraturredaktör på Expressen avstod jag från att recensera ”I kroppen min”. Inte för att den var dålig, Gidlund var en driven och talangfull skribent. Men för att hans text inte gick att bedöma efter samma måttstock som andras. Vad skulle man säga? Att boken var "vacker"? "Fin"? Borde varit kortare eller längre, mer eller mindre självutlämnande? Att den fick mig att vilja stanna hemma från jobbet och krama mina barn?

Döden höjde Gidlund, och därmed också hans text, till en plats bortom kritiken. Det går inte att avfärda en döendes sista budskap till mänskligheten, tvärtom blir allt han säger och gör viktigt; vi lyssnade andäktigt på hans tankar om stort och smått – inte för att han uppenbarligen var en varm och klok person, för sådana finns det flera av, utan för att han var dödsmärkt och därför annorlunda, en främling på tillfälligt besök från ett annat land. Det här är svårt att skriva om utan att framstå som hjärtlös och cynisk, men döendet var på ett makabert sätt det attribut som gav honom bokkontrakt, tidningsuppslag och 15 minuter i Babel. Jag förstår Gidlund, skulle försökt göra samma sak i hans situation. Ingen vill dö ensam. Ingen vill dö utan att lämna ett avtryck, göra ett statement.

Kristian Gidlunds formade sitt till en drabbande och djupt respektingivande uppmaning att reflektera över döden som realitet och därmed också värdesätta livet, den fantastiska ynnesten att finnas till.

Gå ut och lev, säger hans texter till mig. Nu är det din stund på jorden.

Vad väntar du på?