Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

För att rädda läsningen behöver vi tristessen

Första delen i romanserien om Flemming, 1918-1929.
Många har ett nostalgiskt förhållande till ungdomsböcker.
Foto: LASSE SVENSSON

I debatten om läsning finns en nostalgisk bild av barn- och ungdomsårens bokslukarperioder.

Jens Liljestrand skriver om tristessen som kontrast till dagens konstanta flöde av gratis underhållning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Prøv – med kærlighedens stærke arm!

Devisen, på svenska ”Försök – med kärlekens starka arm”, inleder varje del av den danska romanserien om Flemming. Flemmingböckerna gavs ut av folkskolläraren Gunnar Jørgensen mellan 1918 och 1929 och är en tämligen äppelkäckt didaktisk serie pojkböcker om den ouppfostrade lintotten Flemming som tack vare humanistiska pedagoger formas till en mogen och ansvarstagande ung man, som så småningom själv blir lärare. Tänk Kulla-Gulla i kombination med det grundtvigska folkbildningsidealet.

Som barn läste jag romanserien säkert tio gånger. Böckerna var lättlästa, handlingen enkel, Flemming (och hans sidekick, busfröet Kvik) så pass diffusa att deras 1920-tal kunde smälta in i mitt 1980-tal.

Men det främsta skälet till att jag gång på gång läste dessa böcker är förstås att jag hade långtråkigt. Det var under somrarna på landet, i min mormors hus, och den enda underhållningen som erbjöds utöver badstranden och cykelturen var en knastrig gammal tv med en (1) kanal och en bokhylla full av sönderlästa danska barnböcker.

När vi som nu är föräldragenerationen talar nostalgiskt om barndomens bokslukarperiod finns en till förljugenhet gränsande ovilja att erkänna att det ofta var en fråga om ren tristess. Det fanns ju ingenting annat, åtminstone inte för oss – de vänner som till julklapp fick ett Donkey Kong, en Commodore 64 eller som under några svindlande timmar fick tillgång till en moviebox, var skolgårdens kungar. Men vi som satt fast med våra gamla böcker var nördar, töntar. Losers.

Om du somnar med boken i knäet fortsätter den inte vända blad medan du sover.

I min krönika (20/9) om hur dagens barn och tonåringar snabbt och dramatiskt är på väg att förlora läsningen som kulturform, saknades en viktig komponent. Det stora som har hänt är inte förlusten av läsningen, utan förlusten av dess förutsättning: tristessen.

Att vara människa i västvärlden idag är att leva i ett konstant flöde av i princip gratis underhållning, från vloggande kändisar och youtubeklipp till epokgörande tv-serier, tekniskt revolutionerande tv-spel och ljudboksversioner av Nobelprisbelönad litteratur. Om min 14-åring i dag hade satt sig ner med Flemmingböckerna hade jag slitit mitt hår i förtvivlan, alternativt försökt få henne undersökt för en diagnos.

Så varför då alls läsa? Varför tvinga barn – något jag alltjämt förespråkar – att läsa när nu världen erbjuder så fantastiska möjligheter till annan kulturkonsumtion än just den tryckta boken?

Helt enkelt för att boken kräver något mer. Att läsa text är annorlunda. Du kan ha musik på i bakgrunden och ändå höra den, du kan vandra genom ett konstmuseum medan du lyssnar på en podd och ändå betrakta konstverken, du kan se på film, somna, vakna och titta vidare. Men läsning kräver din totala uppmärksamhet. Om du kollar på telefonen medan du läser så har du slutat läsa. Om du dagdrömmer förlorar bokstäverna sin mening eftersom du inte längre avkodar dem till ord och meningar. Om du somnar med boken i knäet fortsätter den inte vända blad medan du sover.

Allt detta är så självklart, och samtidigt tydligen så förtvivlat svårt att förstå. En barn- och ungdomsgeneration som förlorar läsningen riskerar – bortsett från ordförråd, språklig utveckling, bildning, kulturarv och så vidare – att förlora förmågan till koncentration, därmed också förmågan till inlärning, fördjupning, inlevelse och suggestion.

Det vill säga, allt det vackra som föds ur tristessen. Uttråkningen är därmed den största gåva du kan ge ditt barn. Dessutom är den gratis.


Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.