Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

Drömmen om att ligga på 0,5 promille – konstant

Mads Mikkelsen i ”En runda till”.
Foto: Bild från trailern. / Nordisk film
Foto: Henrik Ohsten / Nordisk film

Den danska succéfilmen ”Druk” (”En runda till”) kommer snart till svenska biografer.

Jens Liljestrand ser en mästerlig berättelse om vårt grannlands komplicerade alkoholkultur.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Godt nytår! Som halvdansk kan jag ibland uppleva Sverige som provinsiellt och instängt, inte minst under det gångna året, då det tidvis har varit bokstavligt svårt, ibland rentav omöjligt, att resa mellan Skåne och mitt andra hemland.

Men även den kultur som inte smittar har varit egendomligt begränsad. Hur många svenskar har hört talas om den danska världssuccén med filmen ”Druk” – på svenska med den trista titeln ”En runda till”? En film som har spelats in med svenska pengar (Svenska filminstitutet), i Sverige (av Film i väst, i Trollhättan och Vänersborg) och har en svensk i en bärande roll (Maria Bonnevie) erövrar alltså, just nu, alla tänkbara internationella filmpriser. Att den inte skulle nomineras till en Oscar i kategorin ”Bästa utländska film” ter sig närmast otänkbart och både regissören Thomas Vinterberg och huvudrollsinnehavaren Mads Mikkelsen gör sina livs prestationer.

2019 hette den mest sedda inhemska filmen på bio ”Bamse och dunderklockan” och fick 220 029 besök

Det här är alltså en film som har setts av över 800 000 danskar i höst – på bio. Detta under ett år då biografer knappt har varit öppna. Hur många som har gått och sett någon svensk film på bio i år är förstås ingen idé att fråga, men 2019 hette den mest sedda inhemska filmen på bio ”Bamse och dunderklockan” och fick 220 029 besök. Att jämföra den svenska filmkonsten, och vår likgiltighet för den, med det som sker i vårt grannland är med andra ord ren masochism.

Som svensk kan man – kanske – se ”En runda till” när den får svensk premiär i februari. Själv hade jag förmånen att se en coronasäker pressvisning på en biograf två dagar innan jul och lyxigare julklapp kunde jag knappast önska mig. Det här är en makalös filmupplevelse, ett mästerverk. En djupt gripande berättelse om något de allra flesta av oss skandinaver har en väldigt personlig relation till – fylla.

Som alla riktigt lyckade filmer är historien enkel. Fyra manliga gymnasielärare genomlider en 40-årskris när de bestämmer sig för att utforska teorin om att människan fungerar bäst med 0,5 promille i blodet. I början går det bra, sen går det utför, alltsammans oändligt välspelat av kvartetten Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Magnus Millang och Lars Ranthe.

Historielektion – med 0,5 promille i blodet.
Foto: Henrik Ohsten / Nordisk film

För det är en sak att spela plakat, den konsten har man sett tusentals ”Parlamentet”-komiker briljera i. Men på 0,5 promille (två stadiga groggar, för min del) är man visserligen inte i stånd att köra bil eller skriva kvalificerad litteraturkritik, men i lagom form för att ha en trivsam middagskonversation, eller som i filmen lägga ut texten om andra världskriget för en klass sömniga 18-åringar. Att se den där gnistan, lekfullheten, farligheten tända till i ögonen på Mikkelsen, den korta vägen från tristess till att vara lite skön, lite på g, väcker en våg av minnen och känslor från ett liv som välfungerande alkoholkonsument.

Men det är inte bara en allmänmänsklig film, utan på ett djupare plan en väldigt dansk film, präglad av den mycket danska tron på alkoholens frigörande och helande kraft, mitt i all misär och bakfylleångest. Från kraschade äktenskap och nerpissade lakan till Mikkelsens euforiska dans i slutscenen visar ”En runda till” upp dryckenskapens många sidor utan pekpinnar eller varningsetiketter.

Det här är den bästa och kanske mest tänkvärda film du kommer se under 2021. Bara det är värt att skåla för.


Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.