Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

”Paradise hotel” blir dokusåpornas slut

Så här rapporterade Expressen om händelserna i Paradise Hotel i slutet av april.
Deltagarna i ”Paradise Hotel” 2021.
Foto: Patricia Recourt / Viaplay

Efter Expressens avslöjande om misstänkta övergrepp i ”Paradise Hotel” har diskussionen om dokusåporna gått varm.

Jens Liljestrand ser underhållningsbranschens trasproletariat resa sig i protest mot en sjuk industri.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. ”Sov du så där?” frågade min farmor efteråt. ”Med flickorna, i ett enda rum?”

Det var nog det som upprörde henne mest med min medverkan i ”Baren”. Inte fyllorna och dumheterna, utan det sedeslösa i att pojkar och flickor – eller snarare män och kvinnor – sov tillsammans. Det implicit skamliga i att vi inför tv-bolagets kameror och hundratusentals tittare så småningom skulle kunna tänkas göra det mest oanständiga som går att föreställa sig: ha sex offentligt.

Nu, när årtionden av mögel, mörker och nedtystade övergrepp är på väg att komma upp i ljuset ska jag kanske poängtera att jag själv aldrig såg röken av något sex under dessa tre veckor, och inte heller hörde talas om att något olämpligt i den vägen ska ha inträffat.

Det jag däremot bär med mig från dessa veckor är en grundmurad solidaritet med alla som någon gång har medverkat i en dokusåpa. Jag känner definitivt solidaritet med dem som av iskalla och föraktfulla tv-bolag har förmåtts tiga och hålla god min, för jag vet något om den maktlöshet produktionen får dig att känna.

Det vi nu ser speglar delvis en förändrad samhällsmentalitet.

Men, och detta är mer bekymmersamt, jag känner också ett slags empati med dem som nu anklagas för övergrepp, eftersom jag vet något om hur maktlösheten kan omvandlas till en känsla av allsmäktighet, av att befinna sig i en frizon utan normer, regler och lagar – särskilt som tv-produktionerna med sitt passiva och överslätande agerande bekräftar att det här ÄR en plats där du kan bete sig exakt hursomhelst. 

Framför allt känner jag solidaritet med dokusåpadeltagare som kollektiv eftersom vi är det trashigaste, mest pinsamma som finns (det är ingen slump att jag än i dag, 20 år efter min korta karriär i realityvärlden, får leva med epitetet ”Baren-Jens” på sociala medier). Dokusåpadeltagarna är tv-branschens lägsta kast, den som på billigast och snabbaste vis ska koka upp skräpmat för reklamkanalerna och strömningstjänsterna. Det är dessa människor som cheferna – som lyfter sina löner på deras hunger efter uppmärksamhet och bekräftelse – kallar för ”fittor”, ”horor” och ”apor”, enligt anställda som Vecko-Revyn har pratat med

Det vi nu ser speglar delvis en förändrad samhällsmentalitet, som gör det allt mer vanskligt att låsa in unga människor – sällan rekryterade för sin omdömesgillhet – i ett hus, ge dem massvis med sprit och filma dem dygnet runt och hålla tummarna för att ingen kommer säga något rasistiskt, bete sig hotfullt eller sexuellt vidrigt eller göra något annat oacceptabelt, liksom det integritetskränkande i hela programidén. 

Den underbetalda, otrygga och hunsade personal som hållit en sjuk industri flytande har börjat protestera.

Är det någon som minns hur ”Kungarna av Tylösand” väckte skandal för tio år sedan när tv-bolaget Mastiff – bland mycket annat – vägrade klippa bort en icke-deltagare som hade samlag, även efter att hon anmält Kanal 5 för grovt förtal och brott mot personuppgiftslagen (åklagaren prövade inte fallet)? I dag skulle något sådant vara otänkbart. På så vis har tiden runnit förbi den oredigerade och ofiltrerade realityns tidsålder.

Men det vi också ser, efter de viktiga avslöjanden som gjorts kring ”Paradise Hotel”, är hur en grupp bespottade parior, underhållningsbranschens trasproletariat, äntligen slår tillbaka mot exploatörerna. ”Hororna” och ”aporna” har börjat skaka av sig munkavlarna. Den underbetalda, otrygga och hunsade personal som hållit en sjuk industri flytande har börjat protestera. Det är på tiden.

Liksom det är på tiden att ni andra börjar fundera på vad, exakt vad, som fick er att sitta klistrade framför skärmen medan allt detta pågick.

En av dem var min farmor. Hon spelade in alla mina avsnitt på VHS.



Jens Liljestrand är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lägg ut!”

https://embed.radioplay.io?id=83264&country_iso=se

En podcast om journalistik och medieveckan – av Expressens kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind. Varje fredag med en spännande gäst.