Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Det är det här landet SD:s väljare menar

Foto: HENRIK ISAKSSON/IBL / /IBL

Den svenska landsbygden är på väg att omvandlas från äldreboende till flyktingförläggning – och nybyggarland.

Jens Liljestrand åker på en föredragsturné genom ödsliga stationssamhällen där invandrarna är framtiden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | NATIONALDAGEN. Det är en väntsal i Hultsfred, kal, anonym, ogästvänlig. Stationshuset i Hultsfred byggdes 1902, i samband med invigningen av Östra centralbanan, den där sortens pampiga, nästan palatsliknande byggnad man ser överallt längs de gamla järnvägarna, en gång världens nav, en plats för liv och rörelse, knutpunkten där äventyret började.

Nu är det bara jag, de tomma väggarna och fantomsmärtor från ett land som inte längre finns.

Jag har pratat på biblioteket för 15-20 personer, vandrat genom den ödsliga småstaden och ätit en meningslös bookmakertoast på ett centralt hotell. Jag sköljde ner den trista maten med en öl och sitter nu och väntar på Krösatåget som ska ta mig till Linköping, där jag ska byta och komma hem till Stockholm.

Den knastriga högtalaren ropar ut: tåget nerifrån Kalmar är en timme försenat. Jag kommer missa mitt X2000 i Linköping, kvällens sista avgång klockan 21:59.

Det är om två timmar, det är bara 11 mil upp till Linköping, det borde väl gå att lösa? Jag kollar runt, ringer taxibolag i Hultsfred, Vimmerby, Mariannelund, hamnar i avstängda telefoner, nedlagda bolag, några enstaka suckande röster, färdtjänst, speditionsfirmor, men en taxi, härute? Till Linköping? Nu?

Hopsjunken över dator och telefon på den obekväma träbänken, håglöst scrollande, med ölen skvalpande i magen, inser jag att det inte finns någon väg härifrån. Jag kommer inte hem.

De kommer, de sitter kvar. De lyssnar, de köper.

I augusti 2018 gav jag ut en bok, den fick fina recensioner men intresset från bibliotek och bokarrangemang var svalt. Jag åkte gratis till bokhandlar i Söderköping, Eksjö, Saltsjöbaden, pratade gratis på seniorluncher och företagspubar, kånkade mina böcker till gäspande, kvava små konferensrum på ABF.

Och jag älskade det. De flesta författare har inga läsare alls. Min bok, upptäckte jag snabbt, har en publik vars kärna är stabil svensk medelklass mellan 70 och 90 år, många med ett förflutet inom förvaltning, utbildning, journalistik eller kultur. De kommer, de sitter kvar. De lyssnar, de köper.

Boken växte, fick priser och nomineringar, omtalades i tv och radio. Schemat började fyllas upp. Kyrkor, seniorföreningar, bokarrangemang i Helsingborg, Kristianstad, Karlskrona. Och bibliotek, överallt bibliotek. Skurup, Karlstad. Östhammar, Gubbängen. Tjörn, Norrtälje. Hej, välkommen. Där är ditt headset, ditt vatten, där ska du stå, 45 minuter plus frågestund.

Stationshuset i Hultsfred. Foto: Wikipedia

Därför befinner jag mig nu i Hultsfred, en stad jag har farit igenom mängder av gånger men aldrig egentligen besökt, inte sen musikfestivalerna på 1990-talet. Under de senaste månaderna har jag lärt känna dessa tynande, folktomma stationssamhällen. De övergivna gatorna. De stängda hotellen, de nedlagda restaurangerna, de igenbommade kioskerna. På trottoarerna mest äldre, på kryckor och rullatorer. Och så invandrarna, för det mesta män, yngre eller äldre, på torgen, utanför stationerna, på perrongerna.

Jag går ut på parkeringen utanför stationshuset för att se om jag kan hitta en människa, vem som helst, med en bil. Det är ekande tomt, förutom ljusskenet från en liten livsmedelsbutik, jag går dit, skyltar på arabiska och doften som jag reflexmässigt och förstås naivt associerar till utlandsresor – det är något med rengöringsmedlen, eller om det är konserveringsmedlen, eller kryddorna, något torrt och lite dävet i luften – och en fryntlig butiksägare som jag snabbt engagerar. Han tar upp sin mobiltelefon, ringer, rynkar pannan, trycker av och trycker på ett nytt samtal, jag hör på avstånd hur signalerna går fram, han tittar på mig och skakar beklagande på huvudet.

Ett gäng tonårskillar i skinnjackor kommer in i butiken. Jag frågar om någon av dem har en bil.

”Vi känner en som har”, säger de hjälpsamt och ler nyfiket mot mig. ”Men han åkte till Malmö.”

Muhammed, Dawit och Amir har lånat de tre datorerna som finns tillgängliga.

Jag reser till Partille, Arlöv, Tranås, Upplands Väsby. I slutet av maj är jag på väg till Olofström, grönskan så fruktansvärt vackert nu, stengärdsgårdar, öppna landskap, gula rapsfält, lövskogar, enbuskar, betande brunvita kossor. På biblioteket kan man rösta till EU-valet, vid disken finns ett papper där man ska skriva upp sig om man vill boka en timme vid en dator med internet, arket är tomt förutom mellan klockan 16 och 17, då har Muhammed, Dawit och Amir lånat de tre datorerna som finns tillgängliga.

In till den väntande, helsvenska publiken. Här är mitt headset, mitt vatten, här ska jag stå, 45 minuter plus frågestund men vid det här laget struntar jag i frågestunden, sen länge har jag lärt mig att frågorna för det mesta inte är frågor utan en rolig anekdot från 1960-talet, eller kanske en ”kommentar” till det som jag nyss har pratat om i en timme och skrivit en bok på 730 sidor om. Jag har ingen fråga, mer av en reflektion säger han, det är alltid en han och när han väl har börjat prata är min själ redan hemma hos min fru och mina barn och räknar pengar. Arvodet är uppe i 7 500 kronor plus moms.

Jag går runt i Olofström, köper lite godis på Lidl, barnfamiljen framför mig i kassan är från Ryssland, eller kanske Georgien. Jag går på den ekande, nakna huvudgatan och ser en mataffär specialiserad på thaimat. Hur många thailändare kan det bo i Olofström? Hur många thailändskor har hittat ett nytt liv här ute i Jämshög, i sydvästra Blekinge, i hyresrätter, i mexitegelvillor, i skärgårdsstugor?

 

LÄS MER – Joel Halldorf: Vem vill dö för Sverige? 

 

Jag är och har alltid varit principiellt förespråkare av totalt fri invandring. Ett av de vanligaste argumenten jag möter från SD-väljare, de som mejlar till mig och faktiskt vill ha en dialog, är att såna som jag inte förstår var som händer ute i landet. Det vill säga, vi som bor i Stockholms innerstad eller rika villaförorter har inte uppmärksammat den enorma demografiska förändring som invandringen har inneburit på landsbygden.

När jag vandrar runt i dessa folktomma städer, när jag är den enda gästen på en pizzeria i Alvesta där ett arabiskt tv-program sprakar på den lilla tv-apparaten på väggen – utan att fråga byter ägaren till SVT när jag sätter mig – eller fastnar i Emmaboda, där det enda hotellet, ett gräsligt schabrak med det märkliga namnet Amigo, omvandlas till asylboende, eller kliver in biblioteken där mörkhyade ungdomar sitter utspridda i soffor och fåtöljer, tjejerna pluggar, killarna snackar eller stirrar på sina mobiler, inser jag att det är det här SD-mejlarna menar, att de har rätt, men ändå fel.

Hotell Amigo i Emmaboda blev asylboende. Foto: SUVAD MRKONJIC / SUVAD MRKONJIC FOTOGRAFISKA AB

Mannen i matbutiken lyckades få sin vän att komma, jag tankar hans bil och sen sätter vi full fart mot Linköping. Bredvid mig chauffören, tystlåten, koncentrerad på vägen, jag hör honom inte säga ett ord på svenska. I baksätet hans son, som talar felfritt. De bor här, svarar han på min fråga. De är från Syrien. De har permanent uppehållstillstånd, själv går han i skolan.

Jag skulle vilja prata med dem, lära mig av dem, men vill inte bryta tystnaden, vill inte prata med pojken av rädsla för att pappan ska känna sig … jag vet inte, förödmjukad över att hans son är hans tolk, störd av att en främmande man pratar med hans son på ett språk han inte förstår?

Vi sitter tysta, landskapet susar förbi. Det överenskomna priset är 600 kronor förutom tanken, jag ska swisha pengar men min chaufför har förstås inte swish, han tar sin telefon och ringer runt till bekantskapskretsen och jag hör på det lite undergivna tonfallet att han talar med någon som han inte känner, någon han nu står i tacksamhetsskuld till. Jag swishar till numret, visar upp den gröna displayen, han ringer igen för att kontrollera att pengarna verkligen finns där.

Bilen susar vidare, 120 kilometer i timmen på 90-väg förbi Njölhult, Blomsfors, Ödesjöboda och det slår mig att det är jag som är främlingen här, inte han. 

Ungdomarna får lämna sina internetdatorer, sina soffor och fåtöljer och ersätts av de grånade svenskarna.

Och jag tänker på alla dessa bibliotek, alla dessa förväntansfulla åldringar, uppvuxna i ett annat Sverige, jag ser dem komma vandrande, stapplande genom entrén fem minuter innan biblioteket stänger. Ofta börjar mitt föredrag omedelbart efter stängningsdags, arrangörerna ler urskuldande och säger att annars är det lätt att man blir störd, ungdomarna får lämna sina internetdatorer, sina soffor och fåtöljer och ersätts av gamlingarna. En gång kom jag en timme försenad till Ljungby, en vinterkväll, en fredag, och alla satt snällt kvar på sina platser och mötte mig med en varm applåd, det var outhärdligt och gripande på samma gång.

Alla dessa underbara damer som avbryter mitt föredrag efter tio minuter för att klaga på ljudet. Alla dessa underbara män som inte har en fråga, mer av en kommentar, eller en reflektion. Mitt headset, mitt vatten, här ska jag stå, i 45 minuter plus frågestund ska jag stå och tala om min bok i ett bibliotek som i övrigt – till min oerhörda stolthet! – lägger allt mer tid och resurser på att arrangera språkcaféer eller hjälpa nyanlända med att skanna, kopiera, översätta, fylla i blanketter och boka tider hos Migrationsverket.

När SD-styrda Sölvesborg vill ändra i kommunens biblioteksplan ”i syfte att tydliggöra en ny inriktning på politiken” och bland annat ta bort att man ska ”erbjuda böcker/media på andra språk och samverka med modersmålslärarna”, är det exakt det här de vill komma åt.

 

LÄS MER – Nalin Pekgul: Hissa svenska flaggan på studenten 

 

Och det kommer inte att fungera, inser jag där jag sitter i bilen och försöker skynda på mot Linköping, vi är på väg på mot stationen och pojken i baksätet sitter med telefonen och ger sin pappa anvisningar från GPS:en, GPS:en talar arabiska, jag försöker invända på svenska, om fem minuter går mitt tåg, jag vill verkligen hem, är helt desperat nu och hojtar den enda fras jag kan på arabiska, Jalla jalla, jag känner mig extremt löjlig men chauffören ler och verkar uppskatta att jag åtminstone försöker ta seden dit jag kommer. För det är ju han som bor här, hans barn bor här, det är han och hans familj som ska befolka hyresrätterna, driva butikerna, köra bilarna, gå på skolorna, öppna restaurangerna och betala skatterna. Min publik är det förgångna. Pojken i baksätet är framtiden.

En flyktingförläggning, ett asylboende, ett nybyggarland, för vissa en återvändsgränd, för andra platsen där människor börjar om.

Jag sätter mig tillrätta på mitt förstaklassäte i X2000 klockan 21:57 och tänker att det borde finnas en fråga att ställa här. Om att det är på väg att skapas ett nytt Sverige, en landsbygd där de infödda svenskarna drar sig tillbaka till villorna och centrum blir en plats för de nya, att landsbygden, sedan länge ett långsamt slocknande och avfolkat ålderdomshem, nu också har blivit en flyktingförläggning, ett asylboende, ett nybyggarland, för vissa en återvändsgränd, för andra platsen där människor börjar om.

Jag läser på nätet att hotell Amigo i Emmaboda, det som blev asylboende, har gått i konkurs. Men nu ska det öppnas igen, av en entreprenör från Nybro. Han heter Ali Mobiny och har tidigare drivit Tempobutiken i Orrefors och livsmedelsbutiken i Broakulla.

Det finns en berättelse om Sverige som sträcker sig bortom välviljan och de fromma förhoppningarna, bortom fördomarna och misstänksamheten, bortom kultursidorna, ledarsidorna och twittergrälen, en berättelse som överhuvudtaget inte kommer låta sig styras av våra åsikter. Och som bara har börjat.

Det är egentligen inte ens en fråga.

Det är nog mer av en reflektion.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

Den avgående ständige sekreteraren Anders Olsson gästar säsongens sista avsnitt av Kultur-Expressen.