Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Debatten om "Burka songs 2.0" har blivit en häxjakt

Hanna Högstedt vandrar nerför Champs-Élysées i "Burka songs 2.0". Foto: Ur "Burka songs 2.0"

Den omdiskuterade visningen av Hanna Högstedts "Burka songs 2.0" lockar fram det sämsta i såväl politiker som ledarskribenter.

Jens Liljestrand skriver om hur smutskastning och politisk posering ersätter komplexa perspektiv på konsten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DEBATT | BURKA SONGS. Den bisarra och antiintellektuella smutskastning som just nu pågår i kölvattnet av att Göteborgs stad ställde in morgondagens visning av filmen "Burka songs 2.0" med efterföljande paneldiskussion, bekräftar på många sätt filmens tes.

För "Burka songs 2.0" handlar inte, som man kanske kan tro, om heltäckande slöjor. Den handlar om ett misslyckat antirasistiskt dokumentärfilmsprojekt. Hanna Högstedt åker ner till Paris, klär på sig en burka och går sedan ner för Champs-Élysées och sjunger Marseljäsen medan hon filmas, i syfte att provocera fram en polisinsats. Men omedelbart när Högstedt kliver ut på paradgatan inser hon hur erbarmligt töntigt det är att en blond, ljushyad svenska försöker "problematisera" slöjförbudet genom att klä ut sig till någon hon inte är.

I stället blir "Burka songs 2.0" en studie i vad som gått snett i hennes tankeprocess, en studie som även riktas inåt, mot de svenska institutioner som har finansierat en så klyschig dokumentärfilmsidé. Varför måste konsten alltid passa in i en politisk retorik? Varför görs vissa alltid till offer, till projektionsytor för våra egna skuldkänslor? 

"Vad är det med det här plagget som är så enormt eftersträvansvärt för vita feminister?" frågar poeten Athena Farrokhzad i ett inslag. Och Baker Karim, filmskapare och filmkonsulent, pekar med ett ironiskt leende på vår tids identitetspolitiska labyrint när han säger till Högstedt: "Jag är inte lika medveten om mitt manliga privilegium som du är om ditt vita privilegium."

Imorgon, den 14 mars, skulle "Burka songs 2.0" ha visats på kulturhuset i Angered med Göteborgs stad som medarrangör. I den efterföljande debatten skulle två personer som tidigare har gett uttryck för obehagliga åsikter om terrorism och hedersvåld ha medverkat. Det kan man ha synpunkter på. Ingen förespråkare av slöjförbud medverkar, vilket jag däremot inte tycker är särskilt anmärkningsvärt, eftersom filmen ju inte alls handlar om slöjförbud utan om den svenska kulturvänsterns dåliga samvete.

 

LÄS MER – Jonas Holmberg: Burkafilmen stoppas, högern jublar 

McCarthyism på GP:s ledarsida

Men titeln "Burka songs 2.0" tycks ha fått debattörer att se rött. Jenny Sonesson på GP:s ledarsida var tidigt ute och kritiserade att det saknades en "trovärdig representant för ett motsatt perspektiv" (vad nu ett sådant perspektiv skulle bestå av). Hennes kritik, tillsammans med andras, fick stadsledningskontorets avdelning för mänskliga rättigheter att abrupt ställa in visningen.

Sen var det i gång. Expressens medarbetare Jonas Holmberg skrev om yttrandefrihetskramare på högerkanten som jublar åt inställda filmvisningar. Jenny Sonesson svarade med att angripa Göteborgs filmfestival – festivalen har förstås inget att göra med visningen, men eftersom Holmberg är konstnärlig ledare där, och eftersom han har misshagliga åsikter, är det fritt fram att angripa allt och alla som ger honom ett levebröd. Hittills har inte Sonesson hunnit kräva att även Expressen och familjen Bonnier bryter med Jonas Holmberg, men mccarthyisterna på GP:s ledarsida skyndar väl långsamt.

Ännu värre är agerandet från Ann-Sofie Hermansson (S), kommunstyrelsens ordförande och därmed den tyngsta politikern i Göteborg, som skröt om hur hon personligen varit inblandad il beslutet att ställa in arrangemanget, eftersom hon inte ville "dalta med extremister". När Björn Werner, kulturchef på GP, kritiserade den politiska toppstyrningen av kulturen, bemöttes han av Hermansson på hennes blogg i ett tonläge som är ... intressant. Bland annat associeras Werners försvar för fri kultur med "den värdegrund som IS tillämpade i Raqqa".

Det är bland det tarvligaste jag läst av en politiker på den nivån.

Och alltihop började alltså med att en filmskapare försökte krypa under huden på de banala, självbekräftande teserna och ställa svåra frågor om hur kulturen politiseras, om hur lätt den svenska viljan att vara god, pluralistisk och demokratisk kan missbrukas. 

Hanna Högstedt ville göra en film om det franska slöjförbudet. Hon kom hem med något helt annat.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Läs fler av Jens Liljestrands artiklar här. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!