Jens Liljestrand

Därför förvandlades jag till klimatoptimist

Man ser ut över elden som närmar sig byn Gouves på grekiska ön Evia.
Foto: INTIME NEWS/ATHENA PICTURES/SHUTTERSTO / INTIME NEWS/ATHENA PICTURES/SHUTTERSTOCK SHUTTERST
Ebba Busch.
Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

Gårdagens larmrapport från FN:s klimatpanel, IPCC, tyder på att klimatförnekelsens tid är förbi.

Jens Liljestrand ser en värld som börjar vakna efter en lång och skadlig slummer. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. ”Som samhälle måste du våga stanna upp och fråga dig själv om du är på väg åt rätt håll.”

Orden kommer från Naaja Nathanielsen, Grönlands mineralminister och en av de politiker som ligger bakom beslutet att stoppa sökandet efter olja och naturgas på den grönländska havsbotten. Det som tros vara en av världens sista stora oljereserver – U.S. Geological Survey har uppskattat att uppemot 31,4 miljarder fat oljeekvivalenter skulle gå att utvinna i nordöstra Grönland – kommer få stanna där den är.

Nyheten väckte ingen större uppmärksamhet när den kom för en vecka sen, vilket kanske är förståeligt i en värld som plågas av klimatkaos, av översvämningar i Tyskland, vansinniga bränder i Grekland, en historisk torka i hela västra USA. Ändå var den grönländska regeringens beslut bland det viktigaste som hände denna rekordvarma sommar.

Klimatoptimism är ett svårt ord att skriva ut; jag gör det med största tveksamhet. Klimatoptimism innebär inte att tro att vi klarar 1,5 gradersmålet. Det innebär inte att blunda för en framtid av katastrofalt extremväder, särskilt inte när den framtiden redan är här. Min klimatoptimism har för länge sedan tagit farväl av glaciärer, regnskogar, levande korallrev och skridskoäventyr i Stockholms skärgård. Den har accepterat att människan, särskilt om hon lever på varma och torra delar av planeten, kommer tvingas uthärda ett ohyggligt lidande.

Debatten har tagit alldeles för lång tid, men äntligen, äntligen tycks förnekelsen vara passé.

Nej, min klimatoptimism kommer av att IPCC:s larmrapport igår möttes av uttalanden som ”politiken borde sätta in en dödsstöt mot kol och olja” – inte från Greta Thunberg eller Andreas Malm eller ens den svenska regeringen utan av KD-ledaren Ebba Busch. För även om denna självklarhet förstås sedan vattnas ner med diverse slängar mot ”symbolpolitik” och fantasier om kärnkraften som räddning, så står orden ändå där, en dödsstöt mot kol och olja. Faktum är att inte ens Sverigedemokraterna, ett parti som många – inklusive jag själv – avfärdar som klimatförnekare, längre motsätter sig Parisavtalet. Debatten har tagit alldeles för lång tid, men äntligen, äntligen tycks förnekelsen vara passé, en kuriositet förbehållen diverse knasbollar på Svenska Dagbladets ledarsida.

https://twitter.com/BuschEbba/status/1424749542117978117

”Det går snabbt nu”, säger vi ofta när vi bevittnar en planet i fritt fall. Men det har också gått förvånansvärt snabbt att driva världens beslutsfattare mot förvisso orealistiska men likväl ambitiösa mål. I en essä som kartlägger vägen bort från klimatalarmismen, översatt och publicerad på denna sida i januari, skriver David Wallace-Wells, känd för boken ”Den obeboeliga planeten” (2019):

”För bara ett halvt decennium sedan var det allmänt vedertaget att utsläppen, om inget hände, skulle värma upp planeten med fyra eller fem grader – tillräckligt för att göra stora delar av världen i praktiken obeboeliga. Nu, tack vare kolkraftens snabba död, prisrevolutionen i förnybar energi, och en uppväckt global klimatpolitik, är omkring tre grader det förväntade. De senaste målen skulle ta oss närmare två.”

Två grader? Även med fossilfritt stål, elektriska transporter, klimatneutral betong och något slags jättedammsugare som suger ner koldioxiden i jorden innebär det för miljarder människor ett liv präglat av mardrömsaktiga katastrofer och en hopplös kamp för vatten och odlingsbar mark. 

Det var inte den värld vi ville ge våra barnbarn, men det är inte heller Cormac McCarthys ”Vägen”. Och att inte längre räkna med apokalypsen är, sommaren 2021, tyvärr detsamma som att känna hopp.



Lyssna på ”Lägg ut!”

https://embed.radioplay.io?id=87318&country_iso=se

Agnes Wold gästar Expressens mediepodd. Med Karin Olsson och Magnus Alselind.