Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Därför avskydde Vilhelm Moberg Svenska Akademien

Vilhelm Moberg (1898-1973). Foto: ARNE JÖNSSON / DN
Horace Engdahl. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN
Jens Liljestrand

När Vilhelm Moberg skrev "Utvandrarna" var Svenska Akademien hans främsta hatobjekt.

Jens Liljestrand skriver om en gammal fin svensk kulturtradition att bekämpa De Aderton.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | SVENSKA AKADEMIEN. ”De tre främsta hoten mot en svensk författare: Spriten, populariteten och Svenska Akademien!”

Orden är Vilhelm Mobergs, en 1900-talets största kulturpersonligheter. Berättaren som skapade Karl Oskar och Kristina, han som givetvis aldrig ingick i den institution som under de senaste dagarna har fallit sönder inför våra ögon.

På 1950-talet, när han skrev sin berömda utvandrarserie, var Akademien ett av hans främsta hatobjekt. Som aggressiv republikan såg han De Aderton som ett äckligt kotteri, en butik där oberoende författare och intellektuella sålde sin själ till ”Kungaskiten”.

1952, efter att Harry Martinson blivit invald på stol nummer 15, skrev han till deras gemensamme vän Eyvind Johnson och öste sitt förakt över den en gång radikale arbetargrabben som nu klädde sig i frack och gick kurs i hovetikett. 

I brevet fanns ett förtäckt hot: Det ryktades om att även Eyvind Johnson var på väg in, och Moberg markerade stramt att ”jag vill ju inte förolämpa Dig genom att ens så mycket som antyda, att Du skulle acceptera ett inval under nuvarande förhållanden”.

 

LÄS MER – Horace Engdahl: Jag förfäras över råheten i Akademiens maktkamp 

Moberg vägrade ta emot guldmedalj

Men det hjälpte inte. Några få år senare, 1957, blev Eyvind Johnson invald på stol nummer 11. Förutom Martinson och Johnson satt där även vänner som Hjalmar Gullberg och Pär Lagerkvist, så småningom också Artur Lundkvist och Karl Ragnar Gierow. Efterhand hamnade större delen av Vilhelm Mobergs vänkrets där. Själv stod han envist utanför.

Vid två tillfällen försökte Akademien ändå belöna Moberg med sitt finaste pris, den stora, sällan utdelade guldmedalj som under efterkrigstiden gått till bland andra Astrid Lindgren, Evert Taube, Ingmar Bergman och Tove Jansson.

Han vägrade ta emot den.

I dessa dagar talas det ofta om Svenska Akademien som en nervpunkt för svensk kultur – traditioner, historia, identitet. Men det är inte hela bilden. Akademien har också alltid, för många svenska intellektuella, representerat något djupt obehagligt. Eftersom det är problematiskt att författare allierar sig med makten. Det är bekymmersamt att de, helt utan transparens, delar ut gigantiska pengasummor till sina kolleger.

Och det är fruktansvärt pinsamt att de ger dem till sig själva, som när Eyvind Johnson och Harry Martinson delade på Nobelpriset 1974, en av de många akademiskandaler som vi har en tendens att förtränga men som poppar upp med jämna mellanrum – Rushdie, Solzjenitsyn – och alltid, alltid tycks handla om samma sak: korruption, arrogans, hyckleri.

Att ifrågasätta och bekämpa detta är också en del av vårt svenska kulturarv.

 

LÄS MER – Ankan: Här har du din nya Akademie, Kungen!

Inte fin nog för Horace Engdahl

Moberg brukade själv stolt sola sig i glansen från den falang av den svenska litteraturen som inte suttit i Akademien – såna som Bellman, Strindberg och Fröding. För honom var det ett långt förnämare sällskap än den mäktiga men ruttna gruppen i Gamla stan.

1998 vann utvandrarserien en omröstning om ”århundradets mest betydelsefulla svenska böcker” arrangerad av tv-programmet "Röda rummet". En ledamot av Svenska Akademien var på plats i tv-studion och gläfste harmset vid beskedet: ”Det är ju knappast vad vi intellektuella tycker!”

Jag behöver väl knappast nämna ledamotens namn? Kanske spelar det inte ens någon roll, för kampen löper vidare, genom nya generationer, nya byxbakar på samma gamla stolar. Bara en sak är säker: Om femtio, hundra, tvåhundra år läser svenska folket fortfarande Vilhelm Moberg, men ingen kommer längre minnas Horace Engdahl.

Om han har tur.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

Läs fler av Jens Liljestrands artiklar här. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!