Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Jens Liljestrand

Bomberna föll över Bornholm när vi firade

Rønne bombades till ruiner den 7 maj 1945.
Foto: Per-Olof Stoltz

Jens Liljestrand berättar en okänd historia om hur Bornholm bombades av ryssar och inte befriades förrän 1946.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Samma dag som segertåget gick längs med Kungsgatan, konfettin låg centimeterhög och studenter skanderade "Europa fritt!", föll bomberna över Bornholm. Den lilla ön utanför Skåne, synlig från Österlen, var inte fri och skulle inte bli det på länge.

När jag frågar bland svenskar omkring mig - även sådana som borde kunna - är det ingen som har hört talas om att Bornholm inte befriades förrän 1946. Även många danskar lär vara dåligt informerade om denna bortglömda och delvis såriga del av sin historia.

Som halvdansk med rötter på Bornholm dröjde det länge innan jag fick lära mig varför de två största städerna, Rønne och Nexø, saknar äldre bebyggelse (på en vykortsö som annars präglas av pittoreska fiskelägen och små gulliga korsvirkeshus):

För att de bombades sönder av sovjetiskt flyg den 7 maj.


I korta drag: när resten av den tyska ockupationsmakten i Danmark kapitulerade den 4 maj, vägrade kommendanten von Kamptz på Bornholm att kapitulera. Nazitysklands nya rikskansler Dönitz hade beordrat honom att hålla ön, som sedan länge låg bakom den sovjetiska frontlinjen, för att kunna hålla Östersjön öppen för evakuering av soldater från den kollapsade östfronten.

För att besegra tyskarna på ön bombade Sovjetunionen Rønne och Nexø den 7 och 8 maj 1945. Städerna totalförstördes. Tio danskar och ett okänt antal tyskar och flyktingar dog. De sovjetiska trupperna som anlände - omkring 9 000 soldater - mötte inget motstånd, och hälsades först som befriare på ön. Sen plundrade de butiker och befolkning på cyklar och armbandsur.


Månaderna gick och sovjeterna ville inte ge sig av. Situationen blev värre och värre. Polisen fick anmälningar om inbrott, misshandel, gruppvåldtäkter - händelser som tystades ner av tidningarna, på order från det danska utrikesdepartementets presstjänst. Situationen blev bättre mot vintern, när soldaterna i princip förbjöds lämna sina förläggningar. I april 1946 lämnade de sista sovjetiska trupperna Bornholm.

De mest intressanta historierna finns ofta i parenteserna, i det glömda, gömda, det som sopats under mattan.


Å ena sidan de krigstraumatiserade sovjetiska soldater som härjade på den plats där jag i dag har min släktgård; en ojämförligt lindrigare variant på det som skedde i hela Östeuropa. Å andra sidan de danska politiker som stillatigande lät sin befolkning leva i ett tillstånd av vanmakt, otrygghet och kaos, ett slags märklig halvockupation. Över danska medier, som lät sig tystas och som först på senare år har börjat uppmärksamma övergreppen (exempelvis Jesper Gaarskjær i boken "Bornholm besat", Gyldendal 2012).

Segeryran på Kungsgatan och på Strøget delades inte av befolkningen på Bornholm. Än i dag känner man bitterhet över att bli bortglömda av sina landsmän. Än i dag vägrar man, till skillnad från övriga Danmark, tända ljus i fönstret för att fira en befrielse som aldrig kom.


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.