Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

De får tillbaka sitt pris – men Horace förnedras

Börshuset i Stockholm. Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD /IBL
Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten kom i dag med det väntade beskedet att Svenska Akademien får dela ut två Nobelpris i litteratur 2019. Samtidigt tvingas Horace Engdahl lämna Nobelkommittén.

Jens Liljestrand ser slutet på Svenska Akademiens värsta kris sedan 1786.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | SVENSKA AKADEMIEN. Ljuset har fladdrat i slutet av tunneln ett tag nu. Efter den tumultartade krisen under perioden april-oktober 2018, då frustrerade eller förbittrade ledamöter lämnade Svenska Akademien en masse samtidigt som Jean-Claude Arnault åtalades och sedan dömdes av såväl tingsrätten som hovrätten, infann sig ett slags lugn när församlingen i höstas började välja in nya medlemmar.

Invalen av stabila om än knappast färgstarka namn som Mats Malm, Eric M. Runesson och Jila Mossaed i höstas var ett tecken på att Akademien hade börjat fungera igen. Särskilt fredsmäklaren och justitierådet Runesson på stol 1, den stol som traditionellt har tillfallit en högre jurist, torde ha varit avgörande för den positiva utvecklingen.

Efter nyåret kom nästa steg: att under odramatiska och någorlunda värdiga former avsluta Akademiens relationer med två av krisens tre huvudpersoner. I januari gjorde man sig av med Katarina Frostenson, i februari med Sara Danius.

Den tredje, Horace Engdahl, kan däremot sitta kvar, men blir i och med dagens besked avlövad när Nobelstiftelsen tvingar Akademien att kasta ut honom från den litterära Nobelkommittén. Att Nobelstiftelsen på detta sätt lägger sig i Akademiens interna arbetsprocesser visar hur allvarligt man ser på skandalen kring Arnault och hur mån man är om att skydda Nobelprisets varumärke. Det kan inte upplevas som något annat än förnedrande för Engdahl, sedan decennier en central maktspelare i Svenska Akademien.

Det radikala rensningsarbete som många har önskat sig kommer dock inte att ske. Idén om att samtliga ledamöter skulle lämna sina stolar, som har framförts på fullt allvar av såväl utomstående (som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg) som förra ständiga sekreteraren Sara Danius, ter sig i dag synnerligen avlägsen.

I stället ser vi en successiv, stillsam men också påfallande effektiv konsolidering av landets viktigaste kulturinstitution. Det lyckade invalet av den djupt respekterade poeten Tua Forsström nyligen bekräftar bilden. 

 

LÄS MER – Eric M. Runesson i Kultur-Expressen: ”Utreder mandatperioder” 

Behöver föryngring

Nu får alltså Svenska Akademien, efter tuffa eftergifter, tillbaka sitt efterlängtade Nobelpris av Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten. Två priser delas ut i oktober. Det är ett jättekliv på väg mot en rehabilitering av De Aderton och en slutpunkt på sällskapets värsta kris sedan 1786.

Den ständige sekreteraren Anders Olsson kommer att gå till historieböckerna som Akademiens frälsare och kan med frid i sin själ ägna tiden fram till sommar åt att hitta en efterträdare inför den 70-årsdag som enligt stadgarna innebär att han lämnar sin post. Vem ersätter honom? Stalltipset är en pålitlig och lågmäld administratör, troligen Tomas Riad

Med i skrivande stund tre tomma stolar – den stol som Forsström intar i december ej inräknad – är utmaningen framöver att rekrytera yngre och helst kvinnliga förmågor till den med förlov sagt ålderstigna och mansdominerade församlingen (som Olsson själv vid högtidssammankomsten i december med galghumor omtalade som ”de sju samurajerna”). 

Om Svenska Akademien på sikt skulle bli komplett vore det rentav något av en triumf; sedan avhoppen i samband med Rushdieaffären 1989 har De Aderton aldrig varit fulltaliga. Under ödesåret 2018 genomfördes den stadgeändring som nu medger att ledamöter kan lämna sina stolar och ersättas. Långsiktigt kan krisen alltså resultera i att Akademin blir starkare än den varit på 30 år, en mirakulös utveckling för ett sällskap som nyligen balanserade på avgrundens rand.

 

LÄS MER – Victor Malm: Tua Forsström är ett inval att glädjas åt 

Renommé i utlandet

Men ur ett annat långsiktigt perspektiv har givetvis Svenska Akademiens status i svensk kulturoffentlighet fått en knäck som det kommer ta många år att reparera. Ord som ”kulturprofil”, ”vivörliv”, ”hjärnsläpp” och ”knytblus” kommer vara svåra att sudda bort från Börshusets stolta fasad. Efter Sara Stridsbergs avgång är det svårt att se att man någonsin kommer kunna få kontakt med de progressiva namnen ur de yngre generationerna och bli en attraktiv arena för personer som Jonas Hassen Khemiri, Johannes Anyuru, Malte Persson, Aase Berg eller Athena Farrokhzad

Hur Svenska Akademiens renommé har påverkats i utlandet är svårare att bedöma; världspressens bevakning av Nobelpriset i oktober blir i det avseendet en viktig indikator. Min gissning är att de två pristagarna ändå kommer dra strålkastarljusen till sig så pass att en stukad men seglivad Svenska Akademien med viss tillförsikt kan återvända till sitt naturliga element.

I skuggorna.

 

FOTNOT. Texten har uppdaterats efter att information tillkommit om att Nobelstiftelsen krävt att Horace Engdahl lämnar Nobelkommittén.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.