Jens Liljestrand
KOMMENTAR. Äntligen satt Trumpen i domstolen, för att travestera Selma Lagerlöf. Gårdagens bilder av en sammanbiten före detta president vid skranket, i sin vanliga marinblå kostym och röda, hårt knutna slips, speglar en historisk milstolpe och ett ögonblick många aldrig trodde skulle komma.
Vi har blivit så vana vid att se den politiker som definierar hela vår tidsanda slingra sig undan ansvar att det fanns något drömlikt över hela förloppet. Säkerligen delades upplevelsen av föremålet självt, som från sin bilfärd från 58:e gatan ner mot Lower Manhattan skrev, på sitt eget sociala nätverk Truth social: ”Seems so SURREAL – WOW, they are going to ARREST ME.”
Det mesta tyder på att Donald Trump har befunnit sig i eller nära kriminalitet i större delen av sitt liv. Enligt en sammanställning av USA Today 2016 hade han eller något av hans företag under de senaste 30 åren varit föremål för omkring 3 500 olika rättsfall, antingen som kärande eller svarande. Även i ett land av paragrafryttare är det en bisarr siffra.
Trump lärde sig tidigt i sin karriär l hur lagboken kan vridas och bändas av sin jurist Roy Cohn, maffiaadvokaten som i sin ungdom gjort sig ett namn som Joseph McCarthys briljante hantlangare. De senaste åtta åren i amerikansk politik har ibland känts som att läsa någon av James Ellroys cyniska men mörkt underhållande historiska thrillers, nutidsversionen av ”American tabloid”.
Den ständiga flykten undan rättvisan förklarar också Trumps osannolika politiska karriär. Det är i praktiken omöjligt att åtala en sittande amerikansk president och Vita huset var därmed den enda plats i världen där han kunde känna sig riktigt säker. På vägen dit begicks nya misstänkta brott; de 34 åtalspunkterna berör alla hans utbetalning till porrstjärnan Stormy Daniels för att hålla tyst om deras affär inför valet 2016.
När han uppviglade till blodiga protester den 6 januari hellre än att erkänna sig besegrad, och potentiellt begick ytterligare och långt mer allvarliga brott, var det inte i ett infall av narcissistisk galenskap utan en fullt logisk strategi; att tvingas bort från presidentposten var ju detsamma som att kastas till hajarna, det vill säga, åklagarna, domarna och fordringsägarna.
Att Trump tidigt, långt tidigare än vad traditionen bjuder, har tillkännagivit att han ställer upp i valet 2024 är en del av samma manöver, baserat på en from förhoppning om att kandidaturen i sig ska få rättsväsendet att hålla sig borta.
Trumps beundran för Putin är lekmannens beundran för proffset.
Från den amerikanska högern ekar klagokören om att det vi nu ser liknar den politiska repressionen i Sovjetunionen eller Nordkorea. Jämförelsen är riktigt, men åt andra hållet. I exempelvis Ryssland styrs landet redan av ett brottssyndikat, där den politiska makten skyddar ett gäng gangsters från rättvisan. Trumps beundran för Putin är lekmannens beundran för proffset, medelmåttan som genom synergier mellan politik och kriminalitet har lyckats bli både biljonär och kejsare på livstid.
Väl åter i Florida höll Trump ett osedvanligt glåmigt ”tal till nationen” där han förutsägbart nog krävde att hans åklagare borde åtalas; kraven på att hans motståndare borde avskedas, åtalas och fängslas tillhör sedan länge standardrepertoaren.
I den hårda kärnan av bananrepublikaner har stödet för denne Marvelskurk till folkvald groteskt nog ökat dramatiskt under de senaste veckorna, men en stabil majoritet av det amerikanska folket är positiva till åtalet. Som bara är början på det som har utlovats så många gånger men kanske aldrig har varit närmare än i dag: slutet på trumperiet.
Åtminstone ter sig Nobels fredspris från Björn Söder alltmer avlägset.
Jens Liljestrand är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.