Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Bakom Annie Lööfs leende döljer sig kyla och hunger

Annie Lööf. Foto: FREDRIK WENNERLUND / STELLA PICTURES FREDRIK WENNERLUND

Centerpartiledaren Annie Lööf har kommit att ses som messiansk garant mot högerpopulism och främlingsfientlighet.

Jens Liljestrand skriver om kultursektorns kärlek till libertarianen – som vill bli Sveriges första kvinnliga statsminister.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | MAKTKAMP. På galafesten för Stora Journalistpriset tidigare i denna vecka spelades en sammanfattning av nyhetsåret 2018 upp på storbildsskärmen. Riksdagsvalet i september illustrerades med en enda sekvens: partiledardebatten där Annie Lööf slår näven i bordet och avbryter Jimmie Åkesson med ett rytande där det småländskt skorrande r:et får det att vibrera i mikrofonen: ”Hur UTTRRRYCKER DU DIG?”

Ögonblicket är, kommer alltid att vara, en del av legenden Lööf. Hon som är modig och säger ifrån. Hon som inte tiger. Hon som står stadigt.

Och det är först nu, när det stod klart att hon på allvar försöker bli statsminister med stöd av Miljöpartiet, som tanken slår mig: tänk om det hela var en plan? Tänk om hon bara stod där i studion och väntade på en chans att avbryta Åkesson, ett tillfälle att skapa ett odödligt soundbite och för alltid befästa bilden av sig själv som representanten för det sanna, det goda och humanistiska?

Det var var 2011 som en 28-åring från Värnamo lät sig väljas till ny partiledare för Centerpartiet. Hon var ingen nykomling, redan vid valet 2006 lyckades hon kryssa sig in i riksdagen. Med sina 23 år var hon Sveriges yngsta riksdagsledamot och läste fortfarande på juristlinjen. Dessförinnan hade hon tagit studentexamen med högsta betyg i alla ämnen; jag vet detta för att informationen är tydligt kommunicerad på hennes Wikipedia-sida.

Det här är kort sagt inte en person som saknar en strategi.

Idolen Margaret Thatcher

Varför ägna en krönika på en kultursida åt Lööf? För att hon är den enda borgerliga partiledare som kultur-Sverige på riktigt gillar. Trots att det första centerpartister gör när de får något att säga till om är att privatisera offentlig kultur, trots att deras miljöpolitik är sämre än exempelvis Liberalernas, trots att hennes husgudar en gång var Ayn Rand och Robert Nozick, trots att hennes idol en gång var Margaret Thatcher.

Varför? Vad får kulturskribenter som SvD:s Thomas Engström och Margit Richert att bli medlemmar i Centerpartiet och stolt posera på bild med partiledaren?

Kulturskribenterna Thomas Engström och Margit Richert i möte med Annie Lööf. Foto: INSTAGRAM

För att hon i sin persona utstrålar något som är höjt ovanför politiken, siffrorna, detaljerna. Något som bäst sammanfattas med ord som optimism, framtid, ljus. Men vad döljer sig bakom patoset och de vackra orden? Hur mycket är uträkning, kalkyler? Kyla, hunger?

Framträdde i kyrkan

Jag såg henne på nära håll i Domkyrkan i Visby under Almedalsveckan, under ett av märkligaste politiska evenemang jag upplevt. Kyrkan anordnade varje kväll ett så kallat Nikodemussamtal, där partiledaren för respektive dag bjöds in till en existentiellt prövande dialog med en journalist och domprosten i Visby. De flesta partier skickade någon annan. Men Lööf kom dit, satt och förde ett stillsamt, personligt samtal om sig själv, om sin familj, om sin övertygelse.

Efteråt stod Annie Lööf med en korg fylld med stearinljus, gravallvarlig, tyst, med ett lätt, inåtvänt småleende, kyrkobesökarna fick stå i kö och komma fram till henne och ta sitt ljus på väg mot nattvarden, de omfamnade henne, välsignade henne. Jag hade aldrig någonsin sett en svensk partiledare framstå så messiansk. Hon hade arbetat i 18 timmar men stod lugn, samlad, käpprak, i varje fiber fokuserad på att möta nattvardsgästernas blickar.

Vad tänkte hon på under de långa minuterna? Kanske på att snart få gå att lägga sig. Kanske på nästa debatt. Kanske på den långa hösten som låg framför henne.

Kanske på makten och härligheten.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Han är aktuell med boken "Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!