Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jens Liljestrand: "Nu står blått mot brunt"

Fredrik Reinfeldt meddelar sin avgång under Moderaternas valvaka. Foto: Anna-Karin Nilsson

Valet visar att kampen mellan liberalismen och rasismen är vår tids viktigaste ideologiska strid.
Jens Liljestrand hoppas på en borgerlig samhällsvision som sträcker sig bortom köpcentren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är en solig söndag strax efter klockan 12 när jag går in i Täby centrum, inte för att köpa något särskilt, som vanligt bara oemotståndligt dragen till det nyrenoverat glittrande köptemplet. Frozen yoghurt, tv-spel, jeans från Tiger, Lindeberg, Hilfiger, kanske lite nya sängkläder från Lexington. Svenssonlyx. Passerar Melanders fisk, en medelklassens gräddhylla, delikatessbutiken där humrarna lyser vackert roströda mot den kristallvita isen i frysdisken och en tallrik köttbullar med potatismos går loss på 160 kronor.

Och här sitter han. Det känns absurt, men härinne sitter han faktiskt. De flesta tycks bara gå förbi, det lilla sällskapet är för litet för att väcka någon större uppmärksamhet. Inga poliser, inga sirener, inga smattrande kameror.

Bara Fredrik Reinfeldt.

Ensam, bortsett från den lilla krets som skyddar hans personliga integritet, tre-fyra vakter och en pressekreterare. Han har röstat inför ett pressuppbåd på sin vallokal i Tibble gymnasium på andra sidan vägen och nu sitter han här och lunchar. Avskilt. Anonymt. För sista gången som statsminister.

 

Han reser sig från sin lunch och vandrar ut genom Melanders, några få personer hälsar och önskar honom lycka till, han är bland vänner här, Moderaterna backar förstås även i Täby men landar ändå på hyfsade 45 procent.

Så traskar han ut i köpcentret, förbi Body shop och Gina tricot och Espresso house, på väg mot garaget och bilen som ska ta honom in till city och slutet.

Pekoralt kanske, men den ödesdigra stämningen från T S Eliots berömda slutstrof från "The hollow men" gör sig ändå påmind:

This is the way the world ends

Not with a bang but a whimper.

 

"I detta läge är det därför politiskt viktigt att kunna vara bitter."
Vänsterpartisten Ali Esbatis blogg, några dagar efter valet 2006. Himlen hade fallit, jorden rämnat och Sverige fått en "grotthögerregering". Det fanns ingen anledning till kompromissvilja. Ingen anledning att låtsas vara en god förlorare.

"Sörj inte – organisera! Men var i alla fall jävligt bitter en liten stund", skrev han och tillägger programmatiskt: "Sen ger vi högern fingret. Varje dag. Så länge det behövs."

Det gick åtta år och mycket hände. Sverige blev borgerligt. Medelklassen vande sig vid lägre skatter, valfrihet, pengar i plånboken och subventionerad städning, vid fredagsmys och candycrush i en av EU:s mest välskötta ekonomier.

Samtidigt växte främlingsfientligheten och rasismen i skuggan av högerstyret. Det är bara att erkänna: Sverigedemokraterna har ätit upp sig på högerns bekostnad. Vänstern är vad den är, runt 10-15 procent socialister, feminister och miljökämpar, runt 30-35 sossar, i bästa fall lyckas de slita ihop sina 50 procent. Men resten av folket är höger och av dem börjar allt fler vända etablissemanget ryggen.

Ur ett europeiskt perspektiv har Fredrik Reinfeldt varit en unik högerledare i sin konsekventa antirasism. Men lika tydlig som han varit i sitt förakt mot Sverigedemokraterna, lika diffus har han varit i sin egen vision för Sverige.

Alliansens Sverige hade aldrig en berättelse, inte som socialismen har den klasslösa utopin, miljörörelsen ett modernt, grönt och kosmopolitiskt surdegsland, arbetarrörelsen förstås Folkhemmet, schablonbilden av ombonad trygghet som Jimmie Åkesson numera har stulit och gjort till sin.

I stället lovade alliansen ordning och reda i ekonomin, motorvägsbyggen, några hundralappar mer i plånboken och jobb som aldrig kom. I en av valets mest hånade och också mest avslöjande reklambudskap varnades väljarna för att rösta rödgrönt, eftersom det skulle kunna innebära att en Thailandsresa blev 2000 kronor dyrare.

Skammen.

 

När jag såg Reinfeldt vandra bort förbi skyltfönster och reklampelare önskade jag mig en efterträdare som förmår samla den enorma kraften som finns i liberalismen. Jag önskar mig en ny Torgny Segerstedt, en ny Eyvind Johnson, Eva Moberg, Herbert Tingsten, Per Ahlmark, Hjalmar Söderberg. Någon som kan prata om frihet. Om varför marknadsliberalismen har halverat världens fattigdom på 25 år. Varför åtta år av borgerlighet gjorde Sverige rikare, öppnare, friare och mer tolerant. Varför vi är de goda, varför vår vision om samhället är överlägsen.

Var inte som vänstern. Var inte en dålig förlorare. Hata inte. Var inte bitter.

Men nu ger vi rasismen, fascismen och nazismen långfingret. Ge dem pekfingret, lillfingret, handen och armbågen när du ändå håller på. Ge allt. Var en stolt liberal.

Kampen mot de bruna är nu en kamp om den svenska borgerlighetens framtid.

Nu lämnar vi köpcentret och går ut på gatorna.

Ansvaret är vårt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!