Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det nya Sverige kräver enande symboler

Fotbollspelaren Jimmy Durmaz pappa på en manifestation mot rasism den 29 juni 2018 i Stockholm Foto: JESPER ZERMAN / BILDBYRÅN
Björn Östbring, doktorand i statsvetenskap, Lunds universitet. Foto: Maria Strömvik
Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Foto: EXPRESSEN

Inte bara Sverigedemokrater behöver acceptera samhällsförändringar - det måste även antinationalisterna göra. 

Björn Östbring svarar Jens Liljestrand i debatten om Jimmy Durmaz och svenskhet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

REPLIK | SVENSKHET. Kanske är Jens Liljestrand den svenskaste av svenskar. 

Excellent på det svenska språket, stor kunskap om svensk litteratur och historia, kombinerat med … en antinationalistisk hållning. Just distans och kritik mot det egna landet är trots allt, vilket Liljestrand skriver (26/6) angående den pågående debatten om svenskhet, en ”djupt rotad svensk tradition”. 

Enligt Liljestrand är följande det allra bästa med Sverige: 

”Att få peka finger åt Sverige. Att skända flaggan. Att håna kungahuset. Att sitta ner när de spelar nationalsången. Att inte ens kunna nationalsången. [...] Att inte kunna nämna en enda svensk poet, en enda psalm, ett enda blodigt fältslag. Att hata semlor, isterband, kroppkakor och lutfisk [...] utan att någon enda jävel ifrågasätter min rätt att kalla mig svensk”.

 

LÄS MER – Jens Liljestrand: Rätten att vända Sverige ryggen är det finaste vi har

 

Det ska inte förnekas att finns mycket gott i denna tradition, jämfört med det överspända förhållande till nationell identitet som präglat och präglar många andra länder. Det är helt enkelt ett sympatiskt drag hos den svenska kulturen. 

Men som uttrycklig ideologi har antinationalismen sina brister. Är det till exempel bara en tillfällighet att Sverige, som historiskt sett i högre grad än nästan alla andra stater uppfyllt kriterierna på en nationalstat, också har utvecklat ett relativt avspänt förhållande till nationella symboler och traditioner? 

Eller är det möjligen så att likgiltighet eller avståndstagande varit möjligt för så många av oss för vi varit så ”genomsvenska” till språk, normer och sociala koder att det upplevts relativt ointressant hur man förhåller sig till alla mer konkreta eller symboliska delar av svensk identitet?

Liljestrands ideologi inte lämplig

Det må rimma dåligt med antinationalisters självbild, men de är i själva verket den svenska homogenitetens naturliga följeslagare och trätobröder. Därmed är ideologin inte heller, som Liljestrand tror, en lämplig hållning nu när samhället präglas av mycket stor mångfald. 

Ett mångfaldssamhälle behöver enande symboler och riter i högre grad än ett homogent samhälle. En jämförelse med USA visar hur hopplöst svensk Liljestrands position är i ett samhälle där bindestrecksidentiteter är självklarheter. 

Det är lätt att peka på Sverigedemokrater och förklara att de måste acceptera samhällsförändringar. Men samma uppmaning bör faktiskt skickas i riktning åt företrädare för den antinationalistiska tanketraditionen. 

Det homogena och konformistiska samhälle som historiskt eggat den antinationalistiska kritiken existerar inte längre. Samhällsproblemen är av en annan art, och ryggradsreflexer mot all diskussion av svenskhet är historiskt förlegade.

 

Björn Östbring

Doktorand i statsvetenskap, Lunds universitet

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!