Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Järnrörens triumf

Jimmie Åkesson.Foto: Olle Sporrong

Karin Olsson om Sverigedemokraternas framgångar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Järnrören är valets enda riktiga vinnare. Det är en mening som känns lika absurd som motbjudande att formulera. Partiet som hela veckan i Expressen har avslöjats som fullt av hetsande rasister mer än fördubblar sitt väljarstöd. De är nu Sveriges tredje största parti, ett konstaterande som de i förväg hade tryckt på en vepa som i triumf rullades ut på valvakan. I vissa distrikt röstade var tredje man på partiet.

Uppgången är anmärkningsvärd med tanke att Sverigedemokraterna inte har normaliserats, varken i den politiska debatten eller i det praktiska arbetet i riksdagen. Gång på gång har de blottat sitt antidemokratiska idéarv. Att Expressen portades från partiets valvaka och riksdagsledamoten Kent Ekeroth flinande på Twitter kungjorde att medierna på bred front skulle stoppas "i sinom tid" är bara ett av många bevis på partiets mörka reflexer. Den tidigare högt uppsatte Sverigedemokraten Erik Almqvist, som emigrerade till Ungern efter järnrörsskandalen, lät några dagar före valet meddela att fria val och pressfrihet var "liberalmarxism". På valdagen skrev han i sociala medier att han var "imponerad av ungersk medias politiska bredd och tolerans".

 

Ännu tyder inget på att Sverigedemokraterna kommer att få större politiskt inflytande än föregående mandatperiod. Hur tillströmningen av nya SD-väljare ska hejdas är däremot en ödesfråga, som ingen egentligen tycks veta svaret på. Vi ska fortsätta att vända Sverigedemokraterna ryggen och avslöja vad som finns bakom den nödtorftigt tillrättalagda fasaden. Men det kan för väljarna inte längre råda något tvivel kring vilket parti det är man har att göra med. Ändå rusar dess väljarsiffror.

Den statsminister som har liberaliserat migrationspolitiken och under stora flyktingströmmar talat om vikten för svenskarna att öppna sina hjärtan, förlorade makten delvis på grund av att en inte obetydlig andel av hans väljare föredrog Jimmie Åkesson. Fredrik Reinfeldt fick betala ett högt men hedervärt pris för sin idealism. Det är avgörande att kommande moderatledare väljer att ta samma ansvar som han har gjort.