Jag tittar sällan på tv men lusläser tidningar. Det sägs att på senare tid har extrema politiska idéer fått inflytande över kulturdebatten och inte bara det. Det som kallas identitetspolitik har även fått fäste inom institutioner som museer och universitet.
Nya nyckelord är inkludering, kulturell appropriering, folk ska utbildas i intersektionalitet och postkolonialism och man bör ägna sig åt att dela in folk i olika grupper. Hur pass extrema är dessa politiserade idéer?
Jag är tveksam.
Men att det skulle vara något nytt protesterar jag emot för detta är någonting jag konfronterats med under hela mitt yrkesliv. 1965 bodde min fru och jag på Bergsgatan i Malmö, granne med godisfabriken Mazetti. Min fru arbetade som modedesigner och försörjde familjen. Själv satt jag hemma i ett os av choklad och hallonkola och försökte göra barnböcker. Mycket osäker på min förmåga lyckades jag slutföra projektet "Morfar är sjörövare". Första versionen var i svart-vitt.
Jag tog färjan över till Köpenhamn och visade upp mina alster för Per Carlsen, ägare till familjefirman Illustrationsförlaget. Carlsen ögnade igenom teckningarna och bad mig gå ut en stund medan han rådslog med sina redaktörer. När jag återvände låg ett kontrakt på hans skrivbord samt en hög kontanter. 3 000 kronor, vilket var mycket på den tiden. Under promenaden tillbaka till färjan genom Kongens Nytorv befann jag mig i ett tillstånd av eufori som jag aldrig upplevt vare sig förr eller senare. Jag insåg att detta måste vara "the reward of my life" eftersom jag skulle bli barnboksförfattare.
Men med mig hem hade jag två sidor som enligt Carlsen borde ändras. Inget märkligt med det eftersom jag ansåg att Carlsen hade rätt. En vakt med spjut i handen hade en opassande svepning runt höfterna ungefär som Jesus på korset. Den hade en olämplig form och enligt Carlsen kunde man ana en på tok för stor scrotum. Men där, för över 50 år sen, började det hela. Mina teckningar skulle i fortsättningen nagelfaras.
LÄS MER: Jonas Gardell: "Vad är det här för jäkla larv?"
Tv:s påverkan
1968 kallades jag och några vänner, Peter Chihas, Bodil Malmsten och Marie-Louise De Geer samt andra i min generation jag inte kände – Kay Pollack, Rolf Knutsson, Staffan Westerberg med flera till Radiohuset. Vi skulle delta i en "brainstorm" som handlade om det nystartade TV2:s barn- och ungdomsavdelning. Själv hade jag fått i uppdrag av chefen Ingrid Edström att göra en animerad tecknad filmserie.
Diskussionens vågor gick höga. Tv ansågs vara ett medium med stor genomslagskraft och frågan gällde vårt ansvar som programmakare och producenter gentemot publiken – det vill säga barn och ungdomar. Ett föredöme var den amerikanska barnkanalen "Sesame street" som hade pedagogiska ambitioner. Pedagogiken var det inget fel på men deras statistik var förfärande. En populär barnserie där det förekom en trädkoja resulterade i att ett antal pojkar miste livet då de ramlade ner från sina bristfälligt byggda kojor inspirerade av programmet.
"Vi är skyldiga", ansåg några uppskakade producenter. Hade vi inte haft med trädkojor hade dessa pojkar fortfarande varit vid liv. Men detta var givetvis ett feltänk.
LÄS MER: Jan Lööfs barnböcker kan stoppas – stereotypa
Bygger på pojklekar
Publiken bestod av 20 miljoner barn och våghalsiga pojkar och flickor råkar ofta illa ut på det ena eller andra sättet. Men när vi kom över till tv:s mentala inflytande över barn började den diskussion som sedan har fortsatt och aldrig kommer att sluta. Vi vill inte riskera att enskilda barn framför tv:n blir ledsna av att känna sig utpekade.
Ska vi visa tjocka komiker som använder sitt utseende som en komisk gimmick? Alla i tv-soffan skrattar utom det överviktiga barnet. Inför detta problem står vi handfallna. Själv har jag inte kommit till rätta med den gamla anklagelsen om det kvinnliga könet i mina böcker. Eller rättare sagt frånvaron av dem.
Det handlar egentligen bara om enkel matematik. De är alltså för få. Vad beror det på? Det är förstås mina egna pojklekar som historierna bygger på. En annan liten anledning kan vara att syrran inte tyckte att jag kunde rita flickkläder. En del handlar om falsk matematik. Vid räkning uppstår ett fel på grund av att böckerna översvämmas av djur och deras kön är svårbestämda. Mina stora apor ser pojkaktiga ut men kan mycket väl vara av honkön. Fabian i "Ta fast Fabian" hade lika gärna kunna ha hetat Fanny. Dumt att jag inte tänkte på det.
"Sifferboken" hade en flicka i huvudrollen men det har aldrig räknats mig till godo. Jag bestämde mig för en flicka i "Matildas katter" men många ansåg att hon var för pojkaktig. Mitt senaste illdåd som nu är på tapeten är att jag ritar STEREOTYPER! Är detta verkligen sant? Congatrumslagaren i "Ta fast Fabian" är en i högsta grad originell scenartist hämtad ur verkligheten.
LÄS MER: Jan Lööf är som en Lennart Hellsing utan vers
Militanta pk-entusiaster
Nu avslutar jag med att beskriva mig själv och mina gelikar. Samt majoriteten av kulturarbetare som det en gång hette. Huvudena är någorlunda på skaft och alltså är värdegrunden given. Man dömer ingen i förväg. Detta är enfald. Man väntar tills domen är avkunnad men även den kommer att ifrågasättas.
En sista fråga till er (militanta pk-entusiaster eller vad man ska kalla er). Vad är det för fel på oss? Vi försöker vara sansade och resonera så gott det går. Vi tror inte att affekt är ett lämpligt tillstånd att befinna sig i när man ska argumentera. Ni vet att vi inte är dumma utan tvärtom ganska kloka.
En god gissning är att ni tycker vi är för gamla.
Jan Lööf
Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.