Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jan Kjærstad:
Normans område

Jan Kjærstad. Foto: SVT

Maja Lundgren ser luften gå ur Jan Kjærstads roman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Roman

JAN KJÆRSTAD | Normans område | Atlantis, 365 s.

Litteratur är antingen choklad eller segel. En ganska lättbegriplig bild: antingen är den en tröst man konsumerar, eller en upptäcktsfärd. För Richard Norman, uppvuxen på en gata med en chokladfabrik i ena änden och en segelduksfabrik i den andra, är choklad förknippat med modern och segel med fadern. En snudd på konventionell bild.

Norman – berättaren i Jan Kjaerstads roman – är börsklipparen som sadlar om till bokförläggare efter en spårvagnsolycka. Han är övertygad om att det var litteraturen som räddade hans liv – segellitteraturen, inte chokladlitteraturen – eftersom hans själ var absorberad av ett läsminne just när kraschen skedde.

På sjukhuset kommer han i kontakt med en doktor Lumholtz, som upptäcker märkvärdigheter i hans hjärna. Är människan på väg att ta ett kliv till ett nytt trappsteg i evolutionen, och förkroppsligar Norman den övergången?

 

Man kan betrakta Normans område som en science fictionstory om människans utveckling mot ett stadium där fiktionen (eller rentav verklighetsflykten) vunnit över livet. Detta evolutionära tema flätas i Kjaerstads roman samman med litterär satir och med berättelsen om en kärlekshistoria. Som berättartekniskt knep strör Kjaerstad ut en rad fantasieggande begrepp vars innebörd får klarna (eller halvklarna) successivt: "Nea Ge","Erosomvälvningen", "homo futurus", "mitt Puamahara", "Concorddrömmen", "Vishnu", och inte minst det som givit romanen dess titel: "Normans område".

Större delen av berättelsen äger rum på en ö dit Norman tagit sin tillflykt då han tröttnat på jobbet som förläggare. Han tar tjänstledigt för att slippa plöja sig igenom stereotypa manus.

"Jag hade hört talas om skrivvägran, aldrig om läsvägran. Jag, John Richard Norman, känd som en av Norges bästa förlagsredaktörer, tvingades till klosettstolen, övermannad av behovet att kräkas, varenda gång jag bläddrade i ett manus."

 

Eftersom han trots allt har medfört en manusbunt till ön är romanen interfolierad med långa referat och redaktörsutlåtanden. Greppet gör det möjligt för Kjaerstad att via Norman driva med samtidslitteraturens vanligaste schabloner, och ge tjuvnyp åt mer eller mindre lättidentifierade norska författare. Men det stoppar upp berättelsen och det är svårt att uppbåda intresse och koncentration för de insprängda läsfrukterna.

Romansen med den mystiska kvinna som Norman träffar på ön – en kvinna med ett häpnadsväckande antal fantastiska egenskaper och lika många hemligheter på lager - är vad som driver berättelsen framåt.

Kommer Norman att klara av att vara tillsammans med en kvinna med segel, han som är van vid att konsumera kvinnor som choklad?

Ju mer det klarnar (eller halvklarnar) vad "Normans område", "Nea Ge" och "homo futurus" står för, desto mer går luften ur berättelsen. När de gåtfulla begreppen väl har fått sin förklaring finns det inget mer att upptäcka vid en omläsning. Och leken med spänningslitteraturens schabloner visar sig dölja en stereotyp historia.

Varken choklad eller segel. Halvdant mellanting.

 

Maja Lundgren

kulturen@expressen.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!