Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jan Guillous nya roman är riktigt bra

Jan Guillou. Foto: PETER KNUTSON / PIRATFÖRLAGET
"De som dödar drömmar sover aldrig".
Ulrika Kärnborg är medarbetare på Expressens kultursida. Foto: MAGNUS BERGSTRÖM / UPPHOVSRÄTT: MAGNUS BERGSTRÖM

I den åttonde delen av Jan Guillous berättelse om 1900-talet har turen kommit till 1970-talet. Ulrika Kärnborg slukar en spännande bok som handlar en hel del om författaren själv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Det måste vara härligt att vara Jan Guillou. Här har vi en av sin generations främsta journalister som genom sina scoop skriver historia, inte bara en utan flera gånger. Sedan skolar han om sig till lika framgångsrik underhållningsförfattare. Och så påbörjar han en gigantisk släktkrönika som sträcker sig över precis det århundrade under vilket han själv varit en mycket viktig aktör. 

Börjar det inte osa lite bränd autofiktion nu? Jo. I den nya delen av romanserien om släkten Lauritzen, tvingas Jan Guillou ta itu med den intrikata men säkert också mycket roande uppgiften att förvandla sig själv till litteratur. Roman nummer åtta handlar nämligen om en av förra seklet stora inrikespolitiska skandaler: IB-affären. 

I korthet innebar den att journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt, för en chockad svensk befolkning, avslöjade existensen av en tidigare okänd statlig underrättelseorganisation som bland annat åsiktsregistrerade vänstersympatisörer.

 

LYSSNA – Eric Schüldt möter Jan Guillou i "60 minuter": Jag vill inte dö i långvården

Vietnam och Watergate

Men ”De som dödar drömmar sover aldrig” är förstås ingen självbiografi. Huvudpersonen heter inte Jan utan Eric Letang, och är en typisk pappdocka till Guillou-hjälte: stilig, osannolikt vinkunnig och synnerligen framgångsrik som notarie hos stjärnadvokaten ”Henning Sjöstrand”. Som en eftergift åt vår tidsanda framstår han även som mycket jämställd. På fritiden är han aktiv i diverse vänsterföreningar och dessutom grundare av Säkerhetsutskottet, vänsterns eget kontraspionage med uppgift att organisera försvaret mot en ständigt aggressivare statlig fiende.

För det här är Baader-Meinhofligans tid. I Västtyskland utför RAF bankrån och attentat, och staten svarar med polisbrutalitet och nya terroristlagar, vilket skapar spänningar även i Sverige. Kulmen kommer med Münchenmassakern under OS 1972, ett palestinskt terrorattentat som slutar med mordet på elva israeliska idrottsmän. Krossat glas överallt längs Kurfürstendamm. Lukten av tårgas om eftermiddagarna. Och sedan rullar det på, Vietnamkriget går in i sin mest intensiva fas och Watergateförhören drar i gång på den amerikanska östkusten. 

Olof Palme

I detta politiskt laddade 1970-tal har Jan Guillou full kontroll. Han knallar omkring i det som i den egna trädgården, plockar ett äpple här, ett päron där. Och visst skulle man kunna invända mot de bristfälliga personteckningarna och påvra relationerna mellan släktingarna i familjen Lauritzen, men sådan ser inte överenskommelsen med läsaren ut här. Protagonisterna är mer förevändningar än riktiga personer av kött och blod, och de används, mycket skickligt måste jag säga, för att konstruera en färgrik och detaljerad bild av ett nära förflutet.

 

LÄS MER – Författare: "Jan Guillou stal min bok"

 

Till det kommer de ännu mer rafflande autofiktiva delarna. Eric Letangs kollega i Palestinagruppen heter pikant nog Erik Ponti och jobbar på en vänsterradikal tidskrift. Detta måste vara Guillous alter ego, för som av en händelse är det just Pontis tidning som kommer med avslöjandet om IB-affären. Men tack vare insatser från romanens ”Henning Sjöstrand” och ”Lars Silbermann” blir utgången en annan. Istället för fängelse, som verkligheten Guillou och Bratt tvingades utstå, frias Ponti och hans kollega, och regeringen Palme blir skandaliserad.

Ja, det är väl det som är kul med att vara författare. Man kan skriva om historien. Och ännu bättre, man kan gifta ihop sina fiktionsberättelser med varandra. Det gör Guillou. På den allra sista sidan får Eric, nu advokat, möta en ung, förväntansfull värnpliktig sjöman med FNL-märke på blåkrageuniformen. Hans namn? Carl Hamilton. 

Resten är, som man brukar säga, litteraturhistoria. 

 

 

ROMAN

JAN GUILLOU

De som dödar drömmar sover aldrig

Piratförlaget, 472 s.

 

Ulrika Kärnborg författare, dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!