Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jan Guillou: Fienden inom oss

Foto: Petter Nilsson Nils

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

JAN GUILLOU | Fienden inom oss | Piratförlaget

Vad den utvisningshotade Hassan Asad är anklagad för vet fortfarande bara Säpo och regeringen. Lever vi i en rättsstat eller i ett undantagstillstånd? Sverige eller Guantánamo? Det beror på vem du är.
Det är denna dystra realitet Jan Guillou ger en bild av i sin nya roman. Fienden inom oss handlar inte om hur terrorismen kommer till Sverige, utan om hur kriget mot terrorismen gör det. Så sett är det lätt att vara positiv: Guillou har ett angeläget ärende som han tar sig an med en rejäl dos indignation och – som det ser ut från min lekmannaposition – gedigen sakkunskap.
Skulle man kategorisera hans bok i enlighet med de senaste veckornas ganska fyrkantiga diskussion om ”sanning” och ”fiktion”, hamnar den på den senare sidan. Men fiktionen ligger i Guillous fall så nära det samtida nyhetsflödet att resultatet bitvis närmar sig en nyckelroman: stjärnadvokaterna heter inte Silbersky och Althin, utan Silbermann och Alphin; den lömske överåklagaren heter inte van der Kwast, men väl von Schüffel och så vidare.
Huvudpersonen heter Ewa Tanguy, och hon värvas till Säpo på grund av sin geniala förhörsteknik (efterhand blir det närmast parodiskt hur sanslöst bra the good guys är på det de ägnar sig åt, vare sig det är att skriva memoarer, laga mat, förhöra misstänkta brottslingar, agera legosoldat eller göra radioreportage).
Tanguy får i uppgift att sköta ett mål mot några unga förortsterrorister. Hon inser snabbt att någon är helt oskyldig, och de skyldiga mer komiska än farliga. Eftersom hon är en av de goda försätter den insikten henne i en knivig sits: ska hon göra sitt jobb så bra som möjligt, och därmed ge några oskyldiga andragenerationsinvandrare livstids fängelse, eller ska hon sabotera undersökningen?
Saken spetsas till av att hon är god vän med reportergiganten Erik Ponti (man begår inget övergrepp om man tolkar honom som Guillous alter ego), som håller på och utforskar Säpos hantering av ”terroristfallet” för Dagens Ekos räkning. Professionalism ställs alltså mot vänskap, lag mot samvete.  

Jag anar att Guillous bild av det cyniska spelet mellan massmedier, säkerhetspolis och politiker är ganska träffande – i det avseendet är Fienden inom oss intressant läsning. Det är bara det att det aldrig blir spännande; Guillou är alltför upptagen av att undervisa. Så här kan det låta: ”Justitiekanslern, som alltså fungerar som statens åklagare i tryckfrihetsmål, befann sig därmed i en rejäl knipa.” Värst blir det när snusförnuftigheterna invaderar också de direkta replikerna: ”’Det låter mer än paradoxalt, det låter som contradictio in adjecto, en inneboende omöjlig motsättning’, invände Ewa.”
Och du låter som en pappfigur, invände Anders.

Det mästrande tonfallet – eller tondövheten rättare sagt – avgör tyvärr saken. Problemet är att den genomgående tonen inte är sprunget ur romanen själv. Tonfallet fanns där långt före både handlingen och gestalterna. Jag tycker mig känna igen det ganska väl: det är helt enkelt Jan Guillou jag hör. Att läsa romanen blir till sist lite grann som att läsa 366 sidor Guillou-krönikor. Vilket väcker frågan om det som nu är en medioker roman inte kunde ha blivit ett angeläget reportage eller en stark essä.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!