Jan Gradvall

Polarprisade skolan är en måltavla för talibanerna

Foto: MARCUS YAM / LOS ANGELES TIMES / POLARIS POLARIS IMAGES
Ahmad Sarmast fick Polarpriset 2018.
Foto: Polar music prize
Klarinettisten Marina, 13, under en repetition vid Afghanistan national institute of music, i Kabul, maj 2021.
Foto: MARCUS YAM / LOS ANGELES TIMES / POLARIS POLARIS IMAGES

När Jan Gradvall träffade ledaren för den polarprisade musikskolan i Kabul var det otänkbart att talibanerna skulle ta över landet. 

Idag är framtidshoppet grusat för Afghanistan National institute of music.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

AFGHANISTAN. Musik är en fråga om liv och död. Många som vill understryka musikens betydelse uttrycker sig så. Men i fallet Ahmad Sarmast är uttrycket inte symboliskt utan konkret verklighet.

2018 mottog han Polarpriset som representant för Afghanistan National institute of music, en musikskola han grundat i Kabul. Ahmad Sarmast var stolt när han landade i Stockholm Han tyckte det var väldigt roligt att hänga med Metallica och respekten var ömsesidig.

Polarpriset, grundat av Stikkan Anderson, hade en extra dimension för honom.

”Jag har växt upp med ABBA”, berättade Ahmad Armast när jag intervjuade honom. ”Det var den mest populära popgruppen i Afghanistan. Varje torsdag sändes en tv-show, ’Colour by colour’, där det i samtliga program spelades en låt av Abba. När jag studerade i Moskva var också Abba den populäraste gruppen på alla dansfester”.

Att mellan 1996 och 2001 ertappas med att lyssna på musik eller att själv spela ett instrument, ledde till en avhuggen hand eller döden.

Abba-musik tonade bort från Afghanistan under inbördeskriget på 1990-talet.

Ännu värre blev det under Talibanstyret då all musik förbjöds. Att mellan 1996 och 2001 ertappas med att lyssna på musik eller att själv spela ett instrument, ledde till en avhuggen hand eller döden.

Ahmad Sarmast tvingades i exil, först i Ryssland och därefter i Australien, där han blev den förste afghan att bli filosofie doktor i musik. Han återvände till sitt sargade hemland 2006 med det uttalade syftet rädda och återuppliva landets musikhistoria.

På Afghanistan national institute of music får barn och unga lära sig att spela instrument. Repertoaren består av både västerländsk klassisk musik och traditionell afghansk folkmusik. Syftet är att genom musik återupprätta landets kultur och skapa framtidshopp. 

Att låta flickor få utbildning och spela instrument är extremt kontroversiellt i Afghanistan.

Medan Ahmad Sarmast talade vred han på sin guldring, med en stor sten av jade. Det är hans mest värdefulla ägodel, en ring som gått i arv i släkten och som han fick från sin far, Ustad Sarmast, som var en stor musikprofil i Afghanistan och den förste afghan att dirigera en symfonikorkester.

”Att vi beslutat oss för att hjälpa just utsatta barn har med min pappas historia att göra. Han växte upp som föräldralös på barnhem och fick sitt liv dramatiskt förändrat tack vare musik.”

Att låta flickor få utbildning och spela instrument är extremt kontroversiellt i Afghanistan.

”Min pappa gjorde ingen skillnad på pojkar och flickor. Ett land kan inte bara utnyttja hälften av sina invånare. Allas krafter ska tas tillvara. Gud har skapat alla lika.”

Exakt hur kontroversiellt det är att starta en musikskola i Kabul – en skola som dessutom driver turnerande orkester med enbart kvinnliga musiker – fick Ahmad Sarmast erfara torsdagen den 11 december 2014.

Ahmad Sarmast kände en varm vätska rinna över sin kropp. Elva metallbitar trängde in i hans bakhuvud.

Afghanistan National institute of music satte upp en dramatiserad musikföreställning med självmordsbombare som tema på franska kulturinstitutet i Kabul. Under föreställningen smög sig en mycket ung självmordsbombare in i lokalen, satte sig på bänkraden bakom Ahmad Sarmast och detonerade sin väst.

En tysk åskådare dog ögonblickligen. Ahmad Sarmast kände en varm vätska rinna över sin kropp. Elva metallbitar trängde in i hans bakhuvud.

”Att jag inte dog berodde på att jag precis innan bomben utlöstes råkade lutade mig framåt för att kolla på min mobil som låg i en väska på golvet.”

Efter bomben flögs Ahmad Sarmast till sjukhus i Australien, där hans fru och två barn bor, för omfattande operationer. Han kunde inte höra någonting under lång tid. Det fanns risk för att han skulle bli permanent döv.

”En märklig känsla för någon som ägnat hela sitt liv åt musik.”

Varje gång han åkt tillbaka till Afghanistan för att arbeta med skolan har han levt under hot – han har inte kunnat bo sitt hem i Kabul, familjen är alltid kvar i Australien – men hans sätt att tala om situationen var att hela tiden lyfta fram det positiva.

”Det första jag tänkte på efter bomben var skolbarnen. Inget barn skadades som tur var under dådet, men jag var rädd för att deras föräldrar skulle bli rädda och ta barnen från skolan. Men trots att även skolan är en uttalad måltavla så har ingen slutat. Vi har 250 barn vilket betyder att över 1 000 personer är inblandade. Dessa 1 000 personer kommer att förändra sina närområden. Och, i en förlängning, förbättra hela det civila samhället i Afghanistan.”

Hotad musiklektion i Kabul, maj 2021.
Foto: MARCUS YAM / LOS ANGELES TIMES / POLARIS POLARIS IMAGES

Den förhoppningen har nu grusats. När vi träffades var det otänkbart att talibanerna återigen skulle kunna ta över landet igen som de nu har gjort.

Framtiden för skolan är nu, milt uttryckt, oviss. 

När Marie Ledin på Polarpriset i går hade kontakt med Ahmad Sarmast berättade han att lärarna och eleverna än så länge var i säkerhet. Talibanerna hade kommit till skolan, inspekterat den i en timme, och gått därifrån.

Liknande scener har utspelats över hela Kabul. Talibanerna går runt och inspekterar, staden avvaktar.

Men Expressens reporter Magda Gad vittnar om att det redan skett en radikal förändring. Inga kvinnor eller flickor syns längre på stadens gator.


Av Jan Gradvall

Jan Gradvall är journalist och medarbetare på Expressens kultursida. Han skänker sitt arvode för denna text till Svenska Afghanistankommittén.



Lunch med Montelius - ”Musiker är det vackraste yrket”

https://embed.radioplay.io?id=86866&country_iso=se

Så blir kultur en studie i meningslöshet, därför läser man Knausgård och därför är musiker det vackraste yrket. Dessutom: Kristina Lugns hemliga last.

Expressens matiga kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.