Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Jan Gradvall

Didion lämnar efter sig ett hål lika stort som USA

Joan Didion.
Foto: KATHY WILLENS / AP TT NYHETSBYRÅN
Jan Gradvall.
Foto: OLLE SPORRONG

Joan Didion dog i dag, 87 år gammal. 

Jan Gradvall minns en av vår tids största författare och journalister. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. Du vill absolut inte komma för sent till en intervju. När du ska intervjua någon i deras privata hem vill du samtidigt inte heller komma en minut för tidigt.

Upper east side, New York, september 2005. Det borde kallats höst men Central park hade ännu inga planer på att byta årstid, bladen var fortfarande gröna.

Innan jag till slut anmälde mig hos portvakten i Joan Didions hus – exakt på klockslaget 14.00 – hade jag planlöst gått fram och tillbaka i kvarteren längs Madison avenue i en halvtimme.

Jag hade vankat där, tittat på klockan och totalt misslyckats med att inte tänka på det stora i att jag skulle träffa en journalist och författare som betytt mer för mig än någon annan.

Jag hade fått intervjun för att Joan Didions ”Where I was from” skulle ges ut på svenska under titeln ”Kalifornien – min historia”.

Uppdraget kom från Kulturhusets tidning som bokat in Joan Didion för ett författarsamtal våren 2006.

Men ingenting blev som planerat.

Innan vi satte oss i hennes soffgrupp kom portvakten upp med ytterligare blomsterbud.

Via hennes agent har jag blivit informerad om att Joan Didion om en dryg månad skulle komma med en ny bok, ”The year of magical thinking”, som handlade om sorgen efter att hennes man två år tidigare gick bort i en hjärtattack vid deras middagsbord.

Det kom att bli Joan Didions mest berömda och lästa bok, belönad både med Pulitzerpriset och National Book Award, men det visste ingen då.

När jag ledsagad av en portvakt åkt upp till rätt våning öppnades dörren Joan Didion. Hon sträckte fram sin fågeltunna handled för att hälsa. Bakom henne kunde jag se att den ljusa lägenheten var full av vita blommor.

Det var bedövande vackert. De vita orkidéerna på hallbordet, vackra men ömtåliga, liknade Joan Didion själv.

Innan vi satte oss i hennes soffgrupp kom portvakten upp med ytterligare blomsterbud. 

Varför fick hon alla dess vita blommor? Det var ju nästan två år sedan hennes man dog. Det tog en timme in i vårt samtal innan jag fick reda på varför.

Joan Didion. Bild från 2007.
Foto: KATHY WILLENS / AP TT NYHETSBYRÅN

Jag hade ställt frågan om hur det var med hennes dotter, Quintana Roo, 39. I det utdrag som jag fått läsa av den kommande boken framgick det att John Gregory Dunne fick sin hjärtattack efter att deras dotter akut lagts in på sjukhus. En vanlig lunginflammation hade utvecklats till septisk chock.

Jag glömmer aldrig Joan Didions blick när hon svarade den där septemberdagen: ”Hon är död. Hon skrevs ut från sjukhuset efter det där, blev mycket bättre igen. Men sen…”

Det visar sig att dottern Quintana Roo hade gått bort endast en vecka tidigare. Jag var förmodligen den första journalist Joan Didion träffade efter dödsfallet.

Jag vet inte varför hon inte ställde in intervjun. Hon ställde in allt annat: det planerade framträdandet på Kulturhuset i Stockholm ställdes in – hon kom aldrig till Sverige – liksom alla andra resor.

Det var tiden på Vogue, där hon blev kvar i flera år, som blev starten både på hennes journalistik och hennes romanskrivande.

Kanske ställde hon inte in för att intervjun var inbokad sedan ett halvår och hon visste att jag hade flugit ända från Sverige. 

Att hävda att jag lärde känna Joan Didion är en rejäl överdrift men vi höll kontakten och jag fick hennes mailadress.

När Atlas förlag 2008 gav ut en antologi på svenska med ett urval hennes journalistik, ”Att lära sig själv att leva”, skrev jag efterord och gjorde urvalet tillsammans med förlagschefen Richard Herold och Joan Didion själv.

När boken ”Ett år av magiskt av tänkande” sattes upp som pjäs på Broadway med Vanessa Redgrave i rollen om Joan Didion fick jag en biljett och flög över för att se den.

Till pjäsen hade Joan Didion uppdaterat berättelsen så att den även innehöll Quintana Roos död. Vanessa Redgrave var bra men Ingela Olsson var ännu bättre än i Teater Galeasens uppsättning några år senare. 

Joan Didion 1977.
Foto: TT NYHETSBYRÅN

Dottern Quintana Roo adopterades av Joan och John Gregory Dunne i mars 1966. Hon fick sitt namn av den ostligaste av Mexikos delstater.

I samma veva som de fick sin dotter var Joan Didion mitt uppe i arbetet med de artiklar och essäer som 1968 samlades i ”Slouching towards Betlehem”, den essäsamling som blev hennes genombrott.

För den som aldrig läst Joan Didion är det där man ska börja. Nyckelessäerna i ”Slouching towards Betlehem” finns med i ”Att lära sig själv att leva”.

Under över ett halvt sekel som en av Amerikas mest lågmälda men mest hörda röster har hon hela tiden rört sig mellan två sätt att skriva, journalistik och prosa, och mellan två kuster på samma kontinent. Hon har hela tiden varvat essäsamlingar med romaner, flyttat mellan Kalifornien och New York.

Joan Didion föddes 1934 i Sacramento. Efter examen på University of California i Berkeley, där hon hade engelska som huvudämne, vann hon en läsartävling på Vogue. Första pris i tävlingen var en praktikplats på tidningens redaktion i New York. 

Joan Didion berättade utförligt om den lärlingstiden. Det var tiden på Vogue, där hon blev kvar i flera år, som blev starten både på hennes journalistik och hennes romanskrivande. 

Det var under tiden i New York som hon insåg hur mycket hon saknade floderna i sitt hemlandskap Kalifornien. Den saknaden blev upptakten till hennes bokdebut och första roman, ”Run river” från 1963. Eller som Joan uttrycker det: ”I missed it so much I wrote myself a river”.

Floder och vattendrag, liksom skallerormar och hetta, fortsatte att vara ett återkommande tema i hennes böcker. 

Även hennes sätt att skriva och disponera en text påminner om floder. Texterna liksom meandrar sig fram. Till en början vet man som läsare inte riktigt var de ska ta vägen. De ringlar långsamt fram genom terrängen för att sedan växa i omfång och flöde. Först mot slutet forsar de med full kraft.

Joan Didion skilde sig på så sätt från alla andra journalister. I dagstidningar och tidskrifter lär man sig att man tvärtom ska inleda med det ställe där det forsar som mest. Man frestas att locka läsaren med dramatik i stället för kunskap.

Jeanne Birdsall och Joan Didion håller upp den senares National book award, som hon tilldelades 2005 för ”Ett år av magiskt tänkande”.
Foto: HENNY RAY ABRAMS / AP

Joan Didion avskydde sensationalism och drevjournalistik. Hon tittade skeptiskt på när flocken reagerar med instinkt och med översvallande känslor. Därefter tog hon på sig sina solglasögon – sina dyra solglasögon – och promenerade ut i samtiden för att, på sitt vis, ta reda på hur allting egentligen började.

Det går heller inte att placera in Joan Didion på en traditionell vänster- och högerskala. 

Med reportageböcker som ”Salvador” (1983), ”Miami” (1987) och ”Political fictions” (2001) levererade hon förödande klarsynta analyser av en hänsynslös amerikansk utrikespolitik och en korrupt inrikespolitik där pengar sätter demokratin ur spel.

Men samtidigt avskydde hon hippies och hade hon John Wayne och Ernest Hemingway som två av sina hjältar. Hon hade en värderingsgrund som, åtminstone från svensk synvinkel, är konservativ.

Titeln på essäsamlingen ”Slouching towards Betlehem” från 1968 kommer från en dikt av W.B. Yeats. Joan Didion använder Yeats dikt för att beskriva sin känsla av en värld som håller på att falla isär. Svängarna blir vidare och vidare. Falken kan inte längre höra falkeneraren. ”Things fall apart; the centre cannot hold”. 

Jag var noga med att inte missbruka min mailadress till Joan Didion.

Det är en bild som hon återkom till under hela sitt skrivande liv. När stormningen av Kapitolium skedde den 6 januari 2021 var det många som citerade Yeats och Didion.

Även essäsamlingen ”The white album” 1979 skildrar egentligen samma sak. Titeln anspelar, förmodligen, på Beatles dubbelalbum som gavs ut 1968, det omtumlande år som Joan Didion skriver om i boken.

Jag skriver förmodligen eftersom Joan Didion själv aldrig kommenterar sitt val av titel, vare sig i själva texten eller i den bokens förord. Men Charles Manson, som hon skriver om i texten, sade åt sina anhängare att ”The white album”, och särskilt låten ”Helter skelter”, innehöll en kodad profetia om ett apokalyptiskt krig. 

Hennes tredje stora essäsamling ”After Henry” är uppkallad efter Henry Robbins, hennes förläggare, vän, mentor och läsare, som en julimorgon plötsligt föll ihop död på en tunnelbanestation i New York. 

Bearbetning av dödsfall har gett upphov till några av Joan Didions bästa böcker. ”Kalifornien – min historia” (2003) kunde skrivas först efter att hennes mamma hade dött. I samma bok skriver hon om sin fars depressioner och självmordstankar. 

När vi gjorde antologin på svenska föreslog jag en New Yorker-artikel som då var opublicerad i bokform där hon analyserar Hemingways sätt att skriva.

Joan Didion i sin döda make John Gregory Dunnes arbetsrum.
Foto: KATHY WILLENS / AP

Genom att i detalj analysera Hemingways språk, bland annat hans sätt att skapa rytm genom en udda kommatering, ger hon även en nyckel till sitt eget sätt att skriva. Joan Didion: ”Grammatiken i en Hemingway-mening dikterar ett särskilt sätt att se på världen. Det är ett sätt att titta men inte delta. Det är ett sätt att passera genom men inte fastna.”

Som introduktion till Joan Didion, romanförfattaren, rekommenderas ”Play it as it lays”, hennes andra roman från 1970, som getts ut på svenska som ”Lagt kort”. 

När jag i slutet av åttiotalet intervjuade popmusikern Lloyd Cole berättade han att titeln på hans debutalbum, ”Rattlesnakes”, var hämtad från den romanen. Det var så jag upptäckte och började läsa Joan Didion. Jag slutade aldrig.

Jag var noga med att inte missbruka min mailadress till Joan Didion.

I det sista mail jag skickade ställde jag frågor om stamning.

När jag intervjuade Joan Didion reagerade hon inte när jag fastnade ett par gånger i min stamning och mina kulsprutekonsonanter sköt mitt självförtroende i sank. 

Hon verkade van. Hennes make John Gregory Dunne var också stammare. 

Ett par timmar efter att jag mailade Joan Didion plingade det till i inboxen.

”Av en ren slump talade jag med änkan till Johns yngre bror (Stephen) härom veckan”, mailade Joan Didion. ”Både hon och jag hade sett ’The king’s speech’ på bio och slogs av hur trovärdig den var och hur mycket vi kände igen. John fick kontroll över sin stamning när han var runt 30, men den fortsatte dyka upp ibland. Han och hans yngre bror talade ofta om stamning och om olika tekniker för att undvika den.”

Inför utdelningen av Nobelpriset kontaktar Expressens kultursida sina medarbetare för att kolla vem som kan skriva om vem. Jag hade Joan Didion-jouren i några år men nu blir det inget Nobelpris.

Joan Didion blev 87 år och lämnar efter sig ett svart hål stort som Amerika.


Jan Gradvall är kritiker, journalist och medarbetare på Expressens kultursida.