Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jan Gradvall: Han var skuggfiguren utan moral

NEW YORK. Det är en perfekt dag i New York, precis en sådan dag som Lou Reed sjunger om i "Perfect day”. Oktobersolen är så varm att det faktiskt skulle gå att sätta sig i en park och dricka Sangria.

Det är precis då jag nås av beskedet att Lou Reed har dött.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det fanns ingen förhandsvarning, ingen dödsorsak, bara ett dödsbesked från blå himmel.

Hundratals hyllningar och farväl rullar plötsligt in på Twitter. Jag sätter mig på ett kafé och försöker begripa att det jag läser är sant.

Sen inser jag att det inte är sant. För är det någonstans som Lou Reed är odödlig så är det i New York.

New York är en stad där varje steg är ett steg i Lou Reeds fotspår. När jag var i New York första gången som 23-åring vill jag direkt pricka av alla geografiska platser jag hört Lou Reed sjunga om: Lexington Avenue, 123:e gatan, Coney Island.

Lou Reed var inte bara rockmusiker. Han fångade och dokumenterade en hel stad. Hans sånger och album är en integrerad del av New Yorks historia, geografi och mytologi.

Som Rolling Stone-skribenten Will Dana skriver i en tweet: ”New York hade inte varit New York utan Lou Reed”.

När Lou Reed började skriva om det New York han mötte på 1960-talet gjorde han det nollställd hjärna. Bokstavligen nollställd hjärna.

1959 blev Lou Reeds föräldrar oroliga över sin sons mentala tillstånd och tog med honom till en psykiatriker. Diagnosen visade att sonen hade ”homosexuella tendenser”.

Som botemedel rekommenderas elchocker. Den 17-årige Lou Reed fick elchocker tre gånger i veckan under en åttaveckorsperiod.

Lou Reed har sjungit om denna period i låten ”Kill your sons”. I en intervju där han fick frågan om personlighet svarade han: ”Jag har ingen personlighet”.

Därefter började Lou Reed skriva låtar i samma anda som de franska realisterna: han var inte intresserad av att visa världen som den borde vara. Han ville visa världen som den var – i det här fallet Manhattan – med smutsen kvar i gränderna.

Lou Reeds låtar på The Velvet Undergrounds debutalbum handlade inte om kärlek och fester utan om sadomasochism och heroin.

Världen var inte redo för det när albumet gavs ut 1967. Det hjälpte inte att omslaget pryddes av en banan signerad Andy Warhol där man kunde dra av skalat och se hudfärgat fruktkött därunder. Radio vägrade spela musiken. Albumet floppade försäljningsmässigt.

 

Därmed var Lou Reeds roll i rockhistorien tilldelad. Den eviga outsidern. Skuggfiguren utan moral. Den hånleende i svart läder.

En artist som aldrig följde regelboken, som aldrig gav sin publik vad den förväntade sig, men som skapade en sångkatalog som kommer att hålla lika länge som Manhattans tegel.

De elchocker han fick som 17-åring kanaliserade han i sin musik. Det är fortfarande en chock att lyssna på sånger som ”Sister Ray” och ”The Black Angel’s Death Song”.

Jag tar på mig ett par lurar, sätter på ”Street Hassle” på repeat, låten som spelas i slutscenen i New York-filmen ”The squid & the whale”, och tittar ut över Lou Reeds gator.

Det var som sagt inte många som köpte Velvet Undergrounds debutalbum när det gavs ut, men det har sagts att alla som köpte albumet sedan bildade ett band.

David Bowie förstod vem han ville vara när han hörde Velvet Underground. Likaså Iggy Pop.

Punkvågen hade varit omöjlig utan Lou Reed. Den bästa bok som skrivits om punkhistorien, ”Please kill me”, inleds med Lou Reeds elchocker.

Det var också här i New York som jag såg Lou Reed live första gången. Det var i slutet av 1980-talet, Andy Warhol hade gått bort, och John Cale och Lou Reed försonades tillfälligt för att på en scen i Brooklyn göra hyllningsföreställningen ”Songs for Drella”.

Lou Reed log inte en enda gång under konserten. Det finns inte många bilder där Lou Reed ler, ett annat arv han lämnat efter sig. Beatles log, Velvet Underground log aldrig.

Lou Reed bara satt där på scenen, med svart hår och svart blick, och sjöng med den där rösten som i ett halvt sekel gett världen gåshud.

Lou Reed lever.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!