Tonsatta drifter. Den homeriske Odysseus försöker motstå kvinnors lockrop i Herbert James Drapers "Ulysses and the sirens" (1909). Något beskuren.
Tonsatta drifter. Den homeriske Odysseus försöker motstå kvinnors lockrop i Herbert James Drapers "Ulysses and the sirens" (1909). Något beskuren.

James Joyce: Ulysses

Publicerad
Uppdaterad
I dag kommer James Joyces monumentala verk Ulysses ut i svensk nyöversättning.
Jan Gradvall påminner om att romanen inte bara är en läsutmaning, utan dessutom njutbar.
James Joyce.Foto: Bonnierarkivet
En risk med James Joyce Ulysses är att läsningen framställs som de intellektuellas motsvarighet till Vansbrosimmet.
En prestation som endast de vältränade och uthålliga klarar av.
Väl i målgången kan man torka av sig Dublinfloden Liffeys vatten och i bastun skrävla om hur man tog sig igenom de jobbigaste passagerna.
Den andra risken är att den 90 år gamla romanen, om livet under en enda helt vanlig dag i Dublin, förvandlas till en litteraturhistorisk pusselgåta.
Bonniers gav senast ut Ulysses, eller Odysseus som den då hette på svenska, så sent som 1993. Finlandssvenske Thomas Warburton reviderade då sin originalöversättning från 1946.
Thomas Warburton skrev i efterordet att han "med hänsyn till de nyaste rönen inom Joyce-forskningen" hade gjort över 4 000 ändringar.
Men fixeringen vid historisk korrekthet tar bort fokus från romanens styrka i kraft av att vara just en roman. Framsteg i Joyceforskningen säger ingenting om själva läsupplevelsen.

Jag har tidigare inte varit närmare Ulysses än att jag läst Olof Lagercrantz bok om Joyce.
Och att jag har hängt på puben Davy Byrne's i Dublin där jag till skillnad från Leopold Bloom i boken avstod från att beställa en gorgonzolasmörgås med senap.
Jag har till och med varit på Ithaka, Odysseus grekiska hemö, men inte heller där kommit längre än att jag stående i mina flipflops på stranden tänkte att jag en dag borde läsa både Homeros och Joyce.
Därför tre tips till Joyce-nybörjare:
1 Skit i alla paralleller till Homeros Odysséen.
2 Skit i att läsa på överhuvudtaget.
3 Börja i stället med att bläddra fram till sidan 59 där Leopold Bloom gör entré.
Vad man drabbas av där är inte 90 år av litteraturhistoriska framsteg utan insikten: jävlar vad Joyce kan skriva .

Det är så rappt, smart, ledigt formulerat - flera av de mest korthuggna meningarna påminner faktiskt om modern journalistik - att man som skribent häpnar över hur mycket man kan sno.
Man slås även av vilken fantastisk matskribent James Joyce är. Rottrådarna till matskribentens AA Gills flottdrypande bildspråk börjar i Ulysses.
Den osäkre presumtive Joyceläsaren som just nu står där och stirrar på boken i bokhandeln - klarar jag av Vansbrosimmet? - kan också bläddra fram till sidan 748 och där dödsföraktande dyka ned på valfritt ställe i vad som brukar kallas Mollys monolog.
Ulysses handlar egentligen bara om tre personer: två män och en kvinna. Kvinnan, Molly Bloom, har bara varit in- direkt närvarande i boken fram till sista kapitlet där hon plötsligt tar över helt och hållet och hennes tankar träder fram i ett "stream of consciousness"-flöde på 51 sidor utan punkt eller skiljetecken.
Flödet påminner om frijazz.
Och klarar man av Coltrane klarar man av Joyce. Att känna är viktigare än att fatta alla inbakade referenser.
Det är också i Mollys frijazzmonolog som man tydligast inser hur kontroversiell boken måste ha varit 1922. Och hur kontroversiell den förmodligen fortfarande kan upplevas i dag.

Mollys inre röst talar om att "vara jävligt välknullad", om "fläckar efter hans sås på det rena lakanet" och att "han kan sticka tungan 7 mile upp i hålet när han ändå är där i det bruna".
Sexskildringarna är också avgörande för vad man under läsningens gång till slut inser vad boken i grunden handlar om – och vad som var Joyces uppsåt.
Att precis allt, högt som lågt, måste med. Precis allt vad det innebär att vara människa.
När boken bannades på en sovjetisk författarkongress 1934 – även USA förbjöd boken – löd omdömet att Ulysses var "en dynghög full av maskar, fotograferad av en filmkamera genom ett mikroskop".
I dag skulle Albert Bonniers förlag kunna trycka upp det som ett klistermärke för att sälja pocketupplagan. Wow, den boken vill jag läsa!
Fram till Ulysses hade den irländska kulturen lyft fram heroiska figurer. Världslitteraturen koncentrerade sig på människor i extrema situationer.
Men vad James Joyce gjorde var att skriva om maktlösa människor som under en historiskt sett helt betydelselös dag tämligen planlöst går omkring i Dublin och äter och bajsar och kissar och onanerar.
Att skriva drygt 750 sidor om en enda dag blir en påminnelse - en insikt som dimper ned lika tungt som boken - om hur mycket tankar en så kallat vanlig dag i ens eget liv faktiskt rymmer.

James Joyce skrev romanen under åtta år, från 1914 till 1921, med bland annat första världskriget som fond. Han använde Ulysses som ett sätt att uttrycka sin avsky mot våld, nationalism och all slags machokultur.
Leopold Bloom är så osäker på sin manlighet, så androgyn i sitt glidande mellan sina manliga och kvinnliga sidor, att en yrvaken kristdemokrat förmodligen under våren kommer att skriva en motion om att han retroaktivt bör tvångssteriliseras.
Joyce avskydde även konstnärsmyten, föreställningen om en konstnär som en person upphöjd över alla andra. När han slog sig ned för att bli porträttmålad av Patrick Tuohy blev han irriterad på allt tal om att fånga hans själ. "Never mind my soul, Tuohy. Just make sure you get my tie right."
Som litteraturvetaren Declan Kiberd konstaterar i förordet till Penguinutgåvan; precis så såg Joyce själv på sitt skrivande.

Ulysses är samtidigt en väldigt fin hyllning till en storstad och dess myller och möjligheter. Joyce skrev boken i exil – slutorden i boken lyder "Trieste-Zürich-Paris" – vilket ger en förklaring till hans maniska besatthet av att fånga hur hans hemstad Dublin luktade och lät in i minsta detalj.
Återigen blir det jazz jag tänker på.
Sonny Rollins brukade vandra ut på Williamsburg Bridge och öva för att inte störa sina grannar. Han spelade i upp mot 15 timmar i sträck och började väva in alla kaotiska och atonala storstadsljud från New York i sitt spel – precis som Joyce gör med Dublin.
Musikaliteten i Joyces språk fångas mästerligt av översättaren Erik Andersson.
Jämför bara hur olika man tonsätta romanens första mening.
Joyce: "Stately, plump Buck Mulligan came from the stairhead, bearing a bowl of lather on which a mirror and a razor lay crossed."
Warburton: "Högtidligt trädde den satte Buck Mulligan fram från det översta trappsteget, bärande en skål med lödder på vilken en spegel och en rakkniv låg."
Andersson: "Buck Mulligan, ståtlig, småfet, trädde ut från trapphuset bärande en skål med lödder på vilken en spegel och rakkniv låg i kors."
Erik Anderssons rakhet fångar "just nu"-känslan i romanen, det verkligt moderna i den.
I passagen om Mollys rumpa skriver Andersson att det bruna hålet är just brunt - precis som Joyce - medan Warburton använder omskrivningen tjära.
Andersson håller också på att skapa en ny litterär genre med sina böcker med själva översättningsarbetet.

Precis som man inte man behövde läsa Tolkien för att ha stor behållning av Erik Anderssons bok om det utmattande arbetet med att översätta Ringarnas herre, Översättarens anmärkningar från 2007, så står hans ackompanjerande Joycevolym på egna ben.
Egna ben i sandaler, bör tilläggas.
Dag ut och dag in med en dag i Dublin är en kompakt liten volym, ofta väldigt rolig, om skrivande, språk och vardagsrutiner där Andersson – med en känsla för rytmisk upprepning värdigt en Joyce - hamrar in det chockerande avslöjandet att han översätter iklädd sandaler.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag