Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jakten på vinklar gör coronadebatten brutal

KARIKATYRER. Människor som tvingas fatta beslut under stor osäkerhet hånas och framställs som rationalistiska psykopater.Foto: ROBIN UTRECHT/SHUTTERSTOCK / ROBIN UTRECHT/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK
Scen ur ”Midsommar”.Foto: Copyright © Everett Collection / Everett Collecti
Joakim Zander.Foto: Emil Malmborg

I ivern att hitta vinklar brutaliseras debatten om Sveriges coronastrategi. 

Joakim Zander ser riskhanteringens klichéer hagla. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Att tala om risk och osäkerhet är svårt. Att tala om förlust är ännu svårare. I dikten ”Varför klassikerna?” berättar den polska poeten Zbigniew Herbert om en episod under Peloponnesiska kriget där Thukydides är sen med undsättning vid slaget i Amfipolis. Som en konsekvens förloras slaget och han själv tvingas i exil. På frågan varför han var sen svarar Thukydides bara att han hade sju skepp, det var vinter och att han seglade så fort han kunde. Nutida generaler hade fallit på knä och skyllt ifrån sig, menar Herbert. 

Det är en elegant liten dikt som framhåller eviga ideal grundade i stoiskhet och ärlighet. Jag gjorde vad jag kunde. Det räckte inte. Det finns något förtröstansfullt i det. Något som känns otidsenligt och kanske till och med nobelt. 

Både byråkratin och våra samhälleliga värderingar har utvecklats sedan vikingatiden.

Som en motsats har man under den senaste veckan kunnat läsa Dagens Nyheter. I en krönika i kulturdelen berättade Philip Teir att den svenska coronastrategin uppfattas som ättestupan sådan den framställs i den amerikanska skräckfilmen ”Midsommar” (DN 21/5). På ledarsidan skrev Erik Helmerson något som framstod som ett manus till en nyårsrevy för Sverigevänner och konspirationsteoretiker (DN 23/5), i vilket en knappt maskerad Anders Tegnell är ÖB under en militär invasion och utan att blinka skickar svenskar i kalkylerad död. ”Äh, försökte vara lite rolig helt enkelt”, försvarade han det på Twitter

Efter att ha studerat och arbetat med riskhantering under ganska många år är tyvärr inte referenser till ättestupor, eller hånfulla karikatyrer av människor som tvingas fatta beslut under osäkerhet som känslokalla psykopater, någon nyhet för mig. Snarare är de vanliga klichéer, kanske med slarviga rötter i bland annat Hannah Arendts och Zygmunt Baumans insikter om hur nazistiska byråkrater möjliggjorde Förintelsen. 

Tro det den som vill: Både byråkratin och våra samhälleliga värderingar har utvecklats sedan vikingatiden. Målet är inte längre organiserat massmord av samhällets svagaste, utan att rädda så många som överhuvudtaget går. Det är ett fruktansvärt ansvar att behöva allokera resurser på ett så rationellt sätt som möjligt för att uppnå det. Både Teir och Helmerson vet naturligtvis detta. Men i ivern att hitta vinklar brutaliseras debatten, ofta kanske utan uppsåt. 

Vi kommer att ha sju skepp. Vi kommer att segla så fort vi kan och hoppas att vi hinner fram i tid.

Sanningen är att ingen är ansvarig för en pandemi och att ett perfekt sätt att hantera en ny och djupt osäker situation inte existerar. När allt är över kan vi tillsätta utredningar och skapa system som vi hoppas leder till att färre av oss behöver dö nästa gång. Kanske kommer det att fungera bättre. 

Men även nästa gång kommer någon att behöva fatta svåra beslut. Även nästa gång kommer människor att dö. Vi kommer att ha sju skepp. Vi kommer att segla så fort vi kan och hoppas att vi hinner fram i tid. Det är dags att debatten börjar utgå ifrån att ingen vill något annat än att minska så mycket lidande som möjligt. 

 

Joakim Zander är författare och doktor i juridik. Hans avhandling heter ”The application of the precautionary principle in practice” och är utgiven på Cambridge university press (2010). Hans senaste roman är ”Vännen”.

 

 

”Det är bättre att gå in med låga förväntningar”

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Amanda Svensson. Om bland annat fiktionens möjlighet i autofiktionens tidevarv och om att inte kunna lämna den brittiska ön där hon bor.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och Joel Halldorf. Se det avsnittet nedan.