Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jagföreställningar

Fabian Kastner. Foto: Caroline Andersson

Amanda Svensson läser en vansinnig roman av Fabian Kastner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

Fabian Kastner

Lekmannen: En dement komedi

Bonniers, 266 s.

Det blåste upp till storm i ett vattenglas när Fabian Kastner, känd bland annat som litteraturkritiker i Svenska Dagbladet, romandebuterade 2006 med kollageromanen "Oneirine: Roman i tusen delar". Trots att hela romanen är ett medvetet lapptäcke av lån och referenser gällde debatten främst ett kort stycke som var ett direktcitat från Georges Perecs novell "Vinterresa".

Litterär stöld! röt en och annan litteraturprofessor och efterlyste en fotnot. Nå, det var då och nu är nu, och i Kastners nya roman "Lekmannen" är det i alla fall inte fråga om några tjyverier av annat än ett levnadsöde, vilket Kastner prydligt redovisar i ett post scriptum.

Inspirationskällan ifråga är Daniel Paul Schreber (1842-1911) och hans essä "Denkwürdigkeiten eines nervenkranken", vilken han skrev under sina allt som allt 14 år som patient på tyska mentalsjukhus. Schrebers mångfacetterade vansinne har fascinerat många före Kastner, inte minst Freud som skrev en fallstudie om honom. Efter att ha läst "Lekmannen" förstår man varför.

 

Den stilsäkra romanen bär formen av ett till förklarande rapport förklätt försvarstal från ett jag vars vanföreställningar är svåröverträffbara. Han lider av åkommor från hela den psykiatriska paletten: paranoia, tvångstankar, fobier, storhetsvansinne, obefintlig sjukdomsinsikt.

Genom utstuderade utläggningar i ämnena kosmologi, religion och fysiologi för han i bevis att han långsamt håller på att förvandlas till kvinna, i syfte att via gudomliga strålar kunna befruktas och föda fram en ny människoras och nytt hopp för en döende värld.

Kastners lekman spelar två av den galnes klassiska roller - den av narr (så är romanens undertitel också "En dement komedi") och den av obekväm sanningssägare. Inte för att det han säger skulle vara sanningen, men för att det sätt på vilket han presenterar sitt vansinne som sanning får en att inse att mycket av det vi accepterar som sant egentligen är rätt vansinnigt.

Inför de stora frågorna om livet, döden, guden och rymden är vi alla lekmän som famlar i mörkret efter svar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!