”Jag vill också ge mitt barn det sista köttet”

Jens Liljestrands ”Även om allt tar slut” är lika delar en syrlig samtidsskildring och en meditation över vår tids största hot. 

Essy Klingberg möter författaren och samtalet kommer snart att handla om klimatkrisens reella följdverkningar.

Jens Liljestrand

INTERVJU. I en scen i Jens Liljestrands senaste roman gör sig familjefadern Didrik, en av huvudfigurerna, redo att starta sin BMW. Tillsammans med sin fru och tre barn befinner han sig på flykt undan en aggressiv skogsbrand, och har siktet tydligt ställt: Han ska glida genom Dalarnas skogar som en hjälte, samt, så klart, berätta om den dramatiska eskapaden på alla sina sociala medier.

Klimatromanen ”Även om allt tar slut” utspelar sig inte i en avlägsen framtid, utan är till lika delar syrlig samtidsskildring och meditation över vår tids största hot. 

– Från början tänkte jag att boken skulle utspela sig om ungefär tio år, men under arbetets gång insåg jag att det här är inte om tio år, det är om två år.

Jens Liljestrand i Kungsträdgården i centrala Stockholm.
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Vi ses på Kaffebar, det kafé på Bysistorget i Stockholm dit influencern Melissa, en av bokens fyra huvudgestalter, brukar gå för att äta frukost. Lokalen är full av macbookknapprande hipsters, på bardisken står instagramvänliga bakverk och ur högtalarna spelas trygga tiotalshits. Ändå känner jag mig snart illa till mods. Samtalet om den fiktiva romanen glider nästan direkt över i en diskussion om klimatkrisens reella följdverkningar, och plötsligt känns naturkatastrofer, matbrist och massutdöd inte alls särskilt avlägset.

Foto: Albert Bonniers

Har arbetsprocessen varit traumatisk eller terapeutisk?

– Det traumatiska har varit att allt gått så fort, att saker som vore absurda att skriva för fem år sedan nu är verklighet. Översvämningarna i Tyskland i somras borde exempelvis varit en enorm väckarklocka för hela världen, med hela städer som spolades bort. Likadant med bränderna i västra Kanada, med samma klimat som här, där samhällen brann upp. 

Idén till boken föddes under en stipendievistelse på Bergmangården på Fårö. Jens Liljestrand fick en ingivelse när han satt i Ingmar Bergmans arbetsrum och erinrades en bild från Tarkovskijs klassiska Fåröskildring ”Offret”. I filmens slutscen brinner ett familjehus ner till grunden, i en enda lång tagning, medan pappan panikslaget irrar omkring på gårdsplanen.

– Den scenen intresserade mig: Kan man med en bild skildra känslan att allt går under? Jag hade inte skrivit ett ord skönlitterärt på åtta år, men var intresserad att göra en familjeberättelse av klimatkatastrofen. 

Kan man med en bild skildra känslan att allt går under?

Figurerna i din roman beter sig inte särskilt solidariskt mot varandra när klimatapokalypsen kommer. Är människans grundingivelse i kris att skydda sig själv och sina egna? 

– Några dagar in på pandemin började människor frenetiskt hamstra mat och toalettpapper: Intelligenta människor hamstrade toalettpapper, det enda Sverige är självförsörjande med. Jag själv hamstrade toalettpapper. Om det är situationen när samhället drabbas av en sjukdom som förvisso är allvarlig, men med relativt låg dödlighet, vad skulle då hända om hela städer måste evakueras, om tusentals personer dör på en dag, i en naturkatastrof som ingen ser slutet på? Pandemin fick mig att tänka att folk nog skulle bli rätt själviska och ägna sig åt en del irrationella, destruktiva beteenden. 

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Coronaviruset kom till Sverige när han hade arbetat med romanen i ett halvår, och utgör en fondvägg till berättelsen. Liljestrand menar att erfarenheten av pandemin i grunden förändrat våra förväntningar på nästa stora samhällskris.

– Känslan av besvikelse och frustration som ofta uttrycks, att det här jävla samhället inte funkar, har nog förstärkts efter pandemin. Det kommer påverka nästa kris, uppfattningen att Sverige inte alls är världens mest välfungerande land.

Det här är ju också på många sätt en bok om föräldraskap. Hur förhåller du dig till balansgången mellan klimatmedvetenhet och alarmism som förälder? 

– Det där är svårt. Du vill inte ge ditt barn ångest, och du vill kunna ge ditt barn en semesterresa, som innebär en flygresa. Vill att barnet ska kunna njuta av den, eller vill du påpeka att just nu släpper du ut så här många ton koldioxid? Klimatet ställer oss inför en omöjlig situation. 

– Å ena sidan så vill du rädda klimatet, samtidigt vill du ge ditt barn av det som finns kvar. Jag vill ge mitt barn det sista köttet, och det sista vattnet. Så fort det blir varmt är man inställd på att köpa en fläkt åt dem. Så föräldraskapsidealismen och föräldraskapsegoismens relation är väldigt komplex. 

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Det låter som att föräldraskapet förstärker dilemmat som klimatkrisen ställer oss alla inför: Motsättningen mellan att ha det bra nu och ha det bra senare?

– Jag har hört allt fler människor i min omgivning, som tidigare resonerat: ”Mina barn ska inte få något lyxliv av mig, de ska själva få ta sig fram genom världen”, ompröva det, och i stället tänka ”mitt barn ska få allting”. För det kommer krävas jättemycket resurser för att tillhöra den delen av jordens befolkning som har ett drägligt liv om femtio år.

Å ena sidan så vill du rädda klimatet, samtidigt vill du ge ditt barn av det som finns kvar.

Det där ger mig ångest. Jag ska inte tvinga dig komma med en lösning, men...

– Det finns ingen lösning, det finns inget lyckligt slut på klimatkrisen. Det finns ingen bra lösning som inte innebär stora förluster. 

Gestalterna i din roman är ganska upptagna vid att utnyttja debatten kring klimatet för egen vinning. Bottnar allt klimatengagemang egentligen i egoism? 

– Ja, det är klart, vi är ju människor. Samtidigt tycks vi ju insett att det finns ett egenvärde i att bevara ekosystem, men då blir ju följdfrågan vad som egentligen är egoism? Det är en filosofisk fråga. 

– Människans roll som art har alltid varit att förstöra, sedan vi började sprida ut oss har vi utrotat och förstört livsbetingelser för andra arter än oss själva. Det nya är att vi försöker göra något åt det, att vi börjat försöka hitta lösningar för hur vi ska kunna samexistera med andra varelser på jorden. Jag kan mycket väl föreställa mig att man om femhundra år kommer se tillbaka på den här tiden och tänka ”det var nu det hände”. Att klimatet blev människans nästa projekt: Efter att utrota sjukdomar, efter att utrota fattigdom och svält, så började vi försöka återställa naturen.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

En del recensioner har lagt en stor tonvikt vid frågan: Vad är sensmoralen i den här boken?

– Jag hade ett efterord där jag resonerade kring detta, som jag strök, för boken var redan alldeles för lång. Där skrev jag att den här boken handlar om klimatkrisen, men den är inte ett inlägg i klimatdebatten. Den är en gestaltning av den existentiella vilsenhet och den subjektivitet som präglar klimatkrisen. Mina fyra huvudpersoner representerar var sin känsla inför klimatkrisen. Det börjar med chock, fortsätter med förnekelse, sorg, och det sista kapitlet handlar om motstånd. Det är en sammanfattning av fyra känslor som för mig utgör den komplexa väven av vår upplevelse av klimatkrisen.  

Nog om mänsklighetens framtid. Vad kommer härnäst för dig?

– Nu blir det spännande att se hur det går med översättningarna till femton andra språk. Som halvdansk är jag särskilt spänd på den danska översättningen. Ärligt talat tror jag att det kommer vara lite gripande för mig att kunna läsa mig själv på danska. 


Essy Klingberg är kulturskribent och medarbetare på Expressens kultursida. 




Anna Larsson: ”Plötsligt blir det mycket skitsnack om henne”

KULTURKRIGET. Dirigenter är föremål för så många föreställningar om det stora geniet att det verkar omöjligt för en kvinna att nå samma upphöjda position. 

Operasångerskan Anna Larsson och konserthuschefen Stefan Forsberg diskuterar den sista manliga bastionen.