Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag vill inte längre fly från mitt förflutna

Nalin Pekguls faster Necla, med sin systerdotter i famnen.Foto: Privat
Sjuksköterskan och skribenten Nalin Pekgul.Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN

Denna helg är det 40 år sedan den turkiska militären senast grep makten i landet.

Nalin Pekgul skriver om den omskakande tv-serien som fick henne att möta sitt förflutna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. ”Tişté çu nede du”, älta inte det som varit. Bli aldrig bitter, låt aldrig rädslan styra dina tankar, var glad över att du har livet i behåll”. Det här är min släkts livsfilosofi. Under mina 40 år i Sverige har jag levt utifrån den filosofin och flytt från mitt förflutna. Jag ville inte stanna upp för att då skulle jag konfronteras med smärta, sorg och förluster. Men i våras började jag titta på en känd turkisk tv-serie på ATV, ”Hatirla sevgili” (”Kom ihåg, älskade”), som skakade om Turkiet för 14 år sedan. Den behandlar tre militärkupper som genomfördes 1960, 1971 respektive 1980.

”Hatirla sevgili” varvar fiktion med dokumentärt arkivmaterial. Fiktionen bygger på verkliga händelser och handlar om några turkiska familjer i Istanbul som har långa vänskapsrelationer. En del är politiskt aktiva och tillhör olika läger och ibland hamnar de i allvarliga bråk om yttrandefrihetens gränser. Men en sak är alla överens om: att de vill ha demokrati och yttrandefrihet och för detta får de betala ett högt pris. Familjemedlemmar mördas, fängslas, torteras, men de som överlever ger aldrig upp hoppet om ett bättre Turkiet. 

Bild från den omtalade turkiska tv-serien ”Hatirla sevgili”.

Den första kuppen 1960 inträffade innan jag föddes, men jag känner ändå igen mig i tv-seriens skildring, eftersom de verkliga händelserna var våra sagor när vi var små. Att landets förste folkvalde premiärminister Adnan Menderes avsattes och avrättades pratade mina släktingar ofta om. Där gick illusionen om Turkiet som demokrati sönder. 

TV-SERIEN "HATIRLA SEVGILI"

”Hatirla sevgili” (fritt översatt ”Kom ihåg, älskade) var en i Turkiet vida populär men också kontroversiell tv-serie som sändes på turkisk tv mellan 2006 och 2008. Serien fick många att börja diskutera och ifrågasätta Turkiets moderna historieskrivning.

Från militärkuppen 1971 har jag tydliga minnen trots att jag bara var fyra år. Vi var hemma hos min farfar. Min släkt satt samlad i vardagsrummet, knäpptysta. Det enda som hördes var radions myndiga stämma. Min storebror Kurdo var sex år och han hade lärt sig turkiska så han förklarade för mig vad som sades på radion. Den kände studentrörelseledaren, 24-årige Deniz Gezmis, greps och dömdes till döden tillsammans med två av sina närmaste vänner. Jag glömmer aldrig hatet mot militären när domen verkställdes 1972. Trots att Gezmis var turk och försvarare av Atatürk beundrades han också av kurder för sitt mod.

Vi lyckades fly i sista stund – den 5 augusti 1980. Tre veckor senare tog den turkiska militären makten. Från vårt nya hemland Sverige följde vi som nyanlända flyktingar militärens övergrepp på befolkningen. Hela dagarna satt vi och lyssnade på BBC:s turkiska sändningar. Varje dag fängslades tusentals människor. En del lyckades fly och kom liksom vi till Sverige. Men fasorna var inte över. Nyheterna om vilka som hade mördats och vilka som fängslats fortsatte att komma. 

 

Tv-serien ”Hatirla sevgili” utgår bland annat från en kärlekshistoria på 1950-talet.

Tv-serien ”Hatirla sevgili” påminner mig om vår släkts historia. De som flytt, de som fängslats, torterats och mördats. Hela Turkiets grymma och blodiga historia presenterades avsnitt efter avsnitt. Och som jag har gråtit. Avsnitt efter avsnitt med tårarna rinnande nerför kinderna. Och ändå kunde jag inte sluta titta. Trots att min man oroligt sade att jag nog bör stänga av och ta en paus. 

Jag tänker på alla förluster. Jag tänker på all smärta. Historier som format mig. En av berättelserna är nästan outhärdlig att följa. Den om Sadiq Karatas som efter militärkuppen 1971 åker till Istanbul för att leta efter sin son som pluggar på universitet där och som han inte har hört av på länge. När han inte hittar honom vänder han sig till människorättsadvokaten Ahmet Gursoy, som hjälper människor att hitta sina försvunna anhöriga. Till slut får Gursoy en officiell förklaring av militären om att den unge mannen vid razzian i hans bostad hade kastat sig ned från femte våningen och dött. Sanningen är att han torterats ihjäl. 

Gursoy kräver att få veta var han är begravd, så pappan kan besöka sin son, och han får en adress och ett nummer. När Gursoy följer den brutne pappan till graven får de veta av en vaktmästare att numret tillhör de namnlösas grav, vilket betyder en massgrav. Pappan gråter över att han inte ens har en grav att gå till och be för sin son.

Jag såg upp till henne eftersom hon plattade till alla karlarna i släkten när de diskuterade.

Historien om Sadiq Karatas som inte hade någon grav att besöka får mig att tänka på min farfar. Farfars dotter, min faster Necla var min största idol. Necla studerade till gymnasielärare och var aktiv i studentvänstern. Hon tillhörde ledningen för Kawa som kämpade för ett självständigt Kurdistan. Det imponerade på omgivningen eftersom det på den tiden var mycket ovanligt med kvinnor i ledningen för kurdiska politiska partier. Jag såg upp till henne eftersom hon plattade till alla karlarna i släkten när de diskuterade. Faster Necla var ateist och såg niqab som kvinnoförtryckande, men för att kunna röra sig ute utan att bli igenkänd började hon själv använda niqab. 

Mitt tydligaste minne av henne är när hon kommer hem, byter om till shorts och spelar Abbas ”Money, money, money” så att det hörs i hela huset. Efter militärkuppen 1980 blev Necla tvungen att fly över den minerade gränsen till Syrien. 

Hon var 22 år och flydde tillsammans med ledningen för det kurdiska partiet Kawa. Den turkiska militären förföljde dem in i Syrien, där de anföll huset som Necla och hennes partikamrater gömde sig i. 15 personer mördades, bland dem min älskade faster. 

Syrien lät begrava liken i en massgrav. Turkiet begärde att få tillbaka sina medborgares kroppar för att identifiera dem. Men inte för att visa respekt för de döda utan för att kunna trakassera deras familjer. Farfar var den ende som vågade hämta sin avlidna dotters kropp för att kunna ge henne en grav. Till skillnad från Sadiq Karatas i tv-serien hade min farfar en grav att gå till. I hela min barndom hade jag lärt mig att kurdiska män inte grät. Men när nyheten om min faster Neclas död kom såg jag för första gången min pappa och hans bröder Mahmut och Ahmet gråta. Smärtan i deras ögon har etsat sig fast i mitt minne.

Nu kan pappa inte längre sköta sin systers grav.

När det, efter nästan 20 år i exil, blev möjligt för min pappa att återvända till Turkiet kunde han äntligen besöka sin systers grav. En tid hoppades kurder och turkar att landet kanske var på väg mot riktig demokrati. Men det tog inte lång tid innan president Recep Tayyip Erdogan grusade de förhoppningarna. I somras dömdes min 75-årige pappa till sex års fängelse för ett tal om demokrati som han höll på ett möte i Diyarbakir. Som tur var befann han sig i Sverige när domen föll, men nu kan pappa inte längre sköta sin systers grav.  

 

Nalin Pekguls pappa vid sin syster grav.Foto: Privat

Den här helgen är det 40 år sedan den turkiska militären senast tog makten. Nu har Turkiet en civil regering. Det är inte längre förbjudet att vara kurd eller att tala kurdiska. Repressionen riktas i stället mot var och en som kan misstänkas utgöra ett hot mot Erdogan och det regerande partiet AKP. Hundratals journalister och författare är fängslade. Flyktingar utnyttjas som gisslan och EU har tappat all handlingsförmåga.  

Serien ”Hatirla sevgili” borde visas på svensk tv. Vi är många som har rötter i Turkiet och framför allt skulle våra barn, som inte undgår att påverkas av våra trauman, behöva känna till vår grymma historia. Kanske kan även våra nya landsmän, vänner, grannar och arbetskamrater vilja ta del av  berättelsen om vad som drev oss på flykt.

Själv tvingades jag konfronteras med min egen smärta, med min sorg och med mina förluster. Jag vill inte längre fly från mitt förflutna även om det gör hemskt ont i dag. 

 

Av Nalin Pekgul
Nalin Pekgul är psykiatrisjuksköterska och skribent på Expressens kultursida. Tidigare har hon varit socialdemokratisk riksdagsledamot.