Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag vill inte dö, jag
vill bara inte leva:
Dramaten

Melinda Kinnaman.Foto: Roger Stenberg

Nils Schwartz blir medberoende av Melinda Kinnaman i Jag vill inte dö, jag vill bara leva.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Teater

JAG VILL INTE DÖ, JAG VILL BARA INTE LEVA | Av Ann Heberlein | Dramatisering Åsa Lindholm | Regi Sunil Munshi | Dramaten, Målarsalen | Speltid 1.15.

Det är monologteaterns höst på Stockholmsscenerna – Leif Andrée i Agamemnons förbannelse på Galeasen, Johannes Brost i Limpan på Brunnsgatan Fyra, Robert Fux i Orlando på Stockholms stadsteater och nu Melinda Kinnaman på Dramaten i Ann HeberleinsJag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Åsa Lindholms kongeniala dramatisering av Heberleins bok – tidigare uppsatt på stadsteatrarna i Uppsala och Göteborg – för tankarna till Psykos klockan 4.48, även om den inte som Sarah Kanes postuma pjäs utspelar sig innanför psykakutens slutna väggar. Väntrummet på S:t Lars i Lund är dock en ständig replipunkt i monologens häftiga kast mellan hypomanisk energi och bottenlös depression.

Melinda Kinnaman gör entré utklädd till "Ann Heberlein" med blond peruk, knallrött läppstift, höga stilettklackar och en snäv, svart klänning med ett ouppdraget blixtlås löpande diagonalt över den nakna ryggen, som en yttre manifestation av hennes bipolaritet, lika öppet inbjudande i det ena stadiet som slutet avvisande i det andra.

Regissören Sunil Munshi står själv inte bara för kostymen utan också för scenografin, det vill säga grupperingen av ljusmakaren Emma Westerbergs spotlights och strålkastare i det tomma scenrummet. En mikrofon hänger i en sladd från taket, likt en livlina till yttervärlden och kanske också en kontaktledning till den Gud som här ömsom åkallas, ömsom hädas.

 

Kinnaman klär på och av sig sin blonda peruk för att markera de branta humörsvängningarna. Det är en lättfattlig men också något missvisande emblematik – depressionen blir ju inte mera äkta än manin bara för att skådepelaren under rollgestaltens mörkare ögonblick visar upp sin naturliga hårfärg.

Men det är en randanmärkning. Kinnamans totala inlevelse i och utlevelse av en bipolär kvinnas alla lynneskast, förvandlar åskådarna till ett andäktigt kollektiv av medberoende, i ena stunden fullt införstådda med ångestens alla fasor - visserligen utan att ana vidden av dem – för att i den andra bli hånade för sin brist på insikt och empati.

Manodepressivitet är en sjukdom. Men den är också en teaterföreställning. I den enda rollen – Narkissos som skär upp pulsådrorna med skärvorna av sin självkrossade spegelbild.