Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag vill ge Pleijels bok till mig själv som 20-åring

GÅR VIDARE. Agneta Pleijels "Doften av en man" är en fortsättning på den självbiografiska "Spådomen". Foto: GÖRAN SEGEHOLM
"Doften av en man".
Agneta Pleijel intervjuas i Expressens monter på Göteborgs bokmässa 2012. Foto: ANNA HÃ¥LLAMS / EXPRESSEN

Annina Rabe vill ge Agneta Pleijels "Doften av en man" till alla allvarliga, läsande unga kvinnor som alltjämt fortsätter att låta sig förminskas av allvarliga, läsande unga män.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Nej, jag vet inte om jag skulle stå ut med att möta mig själv som 20-åring. All denna vinglighet, övermodet blandat med självutplåningen, ”som ett fladdrande papper”, som en av mina bästa vänner beskriver mig från den tiden. 

Att inte heller Agneta Pleijel haft alldeles lätt att närma sig sitt unga jag var tydligt i den förra självbiografiska boken ”Spådomen”, och i uppföljaren ”Doften av en man” blir det ännu synligare. Liksom i den förra boken beskrivs det unga jaget i tredje person, fiktionaliseras på sätt och vis. Ibland bryts narrativet av den äldre kvinnan som bryter in och tolkar, försöker förstå. I direkt dialog går hon däremot inte eftersom det inte är möjligt – den unga kvinnan är borta för evigt. Finns något kvar av henne i den äldre kvinnan? Kanske är boken ett svar på det. 

Pleijel mellan 20 och 30

När vi nu återknyter kontakten med Agneta Pleijels unga jag är hon 20 år gammal, har just flyttat till sin första egna lägenhet i Göteborg för att studera litteratur och antropologi. Vi följer henne genom tio formerande år fram till dess att hon föder sitt första barn. Hennes törst är enorm; på litteratur och lärdom, på män och på kärlek. På det begynnande vuxenlivet. Alla möjligheter ligger vidöppna, alla fällor likaså.

 

LÄS MER: Ulrika Kärnborg om Pleijels förra självbiografiska roman "Spådomen" 

 

”Hon dricker och dricker och törsten går inte att släcka.” Denna törst, som inte minst märks i hennes ständiga dialog med litteraturen, blir hennes stora tillgång men också hennes boja. Den övergår lätt i prestation och en ständig längtan efter att vara till lags; inte minst när det gäller kärlek.

Kompisknull som presterad kärlek

Efter några år med två mestadels olyckliga kärleksrelationer och ett antal kompisknull konstaterar hon att det hon gör är att ”prestera kärlek”, precis som hon presterar föreläsningar eller artiklar. Och, som hennes äldre jag krasst beskriver det: ”Män tar för det mesta tacksamt emot ett ligg. Emotioner behöver inte vara inblandade. Hon ställer sig till förfogande och bortser från sina känslor för att få höra till. För att få status, värde och värme.” 

 

LÄS MER: Malte Persson om Pleijel som kritiker och essäist 

 

Det är 1960-tal, mitt under brinnande kvinnofrigörelse. Agneta Pleijel umgås i radikala kretsar, bland författare och studenter. Ändå utsätter hon sig gång på gång för grader av förnedrande behandling i samband med relationer. Ändå går hon och dras med den där förödande känslan av att inte höra till på riktigt. Att även litteraturen är något som främst tillhör männen.

"Kvinnor är inte absurdister"

I en lika dråplig som sorglig scen är hon fånge med en författarman som läser sin roman högt för henne, hon blir inte fri förrän han lyckligtvis somnar. Hon läser om absurdismen för att den är något hon känner att hon kan relatera till, men drar snart slutsatsen att ”termen är för storslagen för att gälla henne. Kvinnor är inte absurdister.” Och jag ryser för att igenkänningen är så smärtsam. 

Det ska sägas att Pleijels unga jag spottar upp sig allteftersom boken går, men vägen dit är mödosam och lång. Och däremellan sker himlastormande förälskelser och påföljande kärlekssorger. Stark innerlig vänskap med påföljande svek. Äktenskap, svårigheten att leva i en seriös relation där man ”slits mellan uppgående och skräck för utplåning”.

 

LÄS MER: Anders Johansson om Pleijels roman "Kungens komediant" 

 

Men det som hänger över alltsammans är frågan som den vuxna kvinnan försöker besvara för sig själv och för omvärlden: varför den unga kvinnan inte tillskriver sig större värde. Jag skulle vilja ge den här ömsinta memoaren till mig själv som 20-nånting. Jag skulle vilja ge den till alla allvarliga läsande unga kvinnor som alltjämt fortsätter att låta sig förminskas av allvarliga, läsande unga män.

Fast vid närmare eftertanke finns det nog inte någon jag inte gärna skulle ge den här boken till.

 

ROMAN

AGNETA PLEIJEL

Doften av en man

Norstedts, 294 s.

 

Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!