Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag vill aldrig mer se Björn Kjellman i drag

TALESKVINNA. Rollen som Sophia Burset har gjort Laverne Cox känd över hela världen. Som första transperson någonsin pryder hon framsidan av senaste numret av Time Magazine.Foto: Lionsgate

I morgon släpper Netflix säsong två av fängelsedramat "Orange is the new black".

Maria Ramnehill hyllar seriens verkliga hjälte: transkvinnan Laverne Cox.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag identifierade mig med Jame Gumb i "När lammen tystnar". Jag minns inte när jag såg filmen första gången, men scenen där mördaren tar på läppstift, gömmer kuken mellan benen och dansar framför spegeln kommer jag ihåg. Jag var en ung transtjej som redan hade lärt mig att jag var fel och kunde för kanske första gången se mig själv i den perversa och mentalsjuka mördaren.

Kontrasten mot Sophia Burset, transkvinnan i "Orange is the new black", kunde inte ha varit större. Tänk om jag haft den serien när jag var elva år! Hon spelas av transkvinnan Laverne Cox som ser fantastisk ut och det är viktigt nog när vi pratar om transrepresentation. Den som hela tiden blir bekräftad av sin kultur kan ha svårt att förstå vikten av representation. Som transperson blir man knappt tilltalad och aldrig tillfrågad. I film, litteratur och på tv är vi aldrig subjekt – och knappt ens objekt.

Sophia Bursets historia innehåller ingredienser som många transkvinnor känner igen. I USA kan man bara få behandling om man har sådan tur att ens sjukförsäkring täcker kostnaderna, så Sophia tvingas finansiera transitionen med försäkringsbedrägeri och hamnar i fängelset. För alltför många andra är sexarbete sista utvägen när man ändå inte kan få ett vanligt jobb som transperson.

 

Sedan är det glåporden, ”tranny” och ”he-she”, främlingar som tvekar mellan maam och sir, läkare som vägrar ge en de hormoner man behöver och alla som likt DN:s ledarredaktion tror att kroppskorrigering är något slags skönhetsoperation när det i verkligheten handlar om att överleva. Erfarenheter svenska transpersoner känner igen, när så många tvingas självmedicinera under den långa utredningstiden.

Jag kan inte tänka mig någon mer värdig att representera transkvinnor än Laverne Cox – som använt allt rampljus för att stödja andra transkvinnor och för att uppmärksamma det våld och den diskriminering som är vardag.

När hbt-organisationen GLAAD granskade det senaste decenniets amerikanska tv-serier var en majoritet av alla transskildringar negativa, bara tolv procent bedömdes som rättvisande och positiva. Med den massiva strukturen utgör en motbild som Sophia dessvärre ingen stor skillnad: transpersoner skildras oftast som brottsoffer eller skurkar.

Maria Ramnehill.Som Knocke i "Bamse och tjuvstaden". Eller Lois Einhorn i "Den galopperande detektiven". I kanadensiska transfeministen Natalie Reeds läsning är den så kallade komedin en tragedi om en transkvinna som blir inlåst på institution, i självförsvar dödar en polis som upptäckt hennes transbakgrund, och till sist misshandlas och outas i en utdragen scen som blir till en studie i transmisogyni.

När regissörer tror att transkvinnor är män i drag, får män i drag spela oss – och sen får skådespelare som Jared Leto beröm och Oscars för sitt ”mod” att spela aidssjuka transkvinnan Rayon som smugglar bromsmediciner i "Dallas buyers club". Vi som lever med det modet varje dag skildras som bedragare, perversa män i kvinnokläder och farliga mördare, när det i verkligheten är tvärtom: att vara trans är något av det farligaste man kan vara i fredstid, särskilt om man är svart eller brun transkvinna.

 

Oproportionerligt många skräckfilmer har crossdressande mördare. Från "Psycho" och framåt har den här bilden av transpersoner funnits hos alla människor jag möter. När de enda berättelser samhället anser vara värda att berätta om såna som du är historier om tragiska offer och perversa mördare händer förstås precis det vi ser i hälsostatistiken, nämligen att varannan transperson i Sverige har haft självmordstankar och att en fjärdedel har försökt ta sitt liv.

Regissören Jonathan Demme försvarade sig mot kritiken mot "När lammen tystnar" med att Hannibal Lecter påpekar att Gumb inte är transsexuell, han bara tror att han är det. Som om någon annan än du själv kan avgöra det! Det är samma föreställning om ett litet rum i hjärnan där könsidentiteten sitter som man kan mäta och objektivt bedöma som får läkare att tro sig veta bättre än transpersoner själva vem som förtjänar kroppskorrigering. Vad annars kan det vara att vara trans, om inte att just tro att man är det?

Svenska medier kan kalla en transkvinna en manlig bedragare. I USA försvarar man med ”trans panic defense” vid brutal misshandel av transkvinnor som råkat vara lite för vänliga mot en man utan att vara öppna och i Storbritannien döms transmän för våldtäkt av samma anledning. Och när Chelsea Manning kom ut som kvinna kan en svensk politisk reporter misstänkliggöra henne och undra ”vad vill 'han' egentligen?”

För ingen man kan ju vilja vara kvinna? Kanske det, men en transkvinna var ju heller aldrig man.

Därför är Laverne Cox gestaltning av Sophia så viktig. Sophia är inte någon galen mördare, hon är inte heller det tragiska brottsoffret – hon är bara en person som gjort vad som krävts i ett desperat läge. Hon är skildrad som en människa. Ingen mer Björn Kjellman i drag, ingen Jared Leto och ingen Jame Gumb.

Det är dags att ni slutar stjäla våra historier och skriva över våra kroppar med era egna tolkningar. Det är dags att vi får berätta våra egna liv.

 

Maria Ramnehill

kulturen@expressen.se

 

Maria Ramnehill är frilansjournalist.