Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

”Jag vet ingenting osexigare än avund”

Foto: Screen / KULTURKRIGET

Daniel Sjölin är på jakt efter de sju dödssynderna hos landets intellektuella. Förvisso bor Horace Engdahl inte i Börshuset, men Svenska Akademien är ju nästan som hemma ändå.

Det här avsnittet handlar om den kanske fulaste dödssynden – avund.

– För mig är avunden en råtta, säger Horace Engdahl

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRIGET. Där sitter han plötsligt, i en soffa ute i trapphallen, och liksom överraskar oss när vi kånkar upp utrustningen i börshuset. Författaren och akademiledamoten Horace EngdahI lämnade få oberörda även före Akademikrisen. Det har egentligen aldrig gått att nämna hans namn i ett samtal utan att syret virvlar upp. I sin nya bok ”Op. 101” skymtar skolgårdens mobbare förbi, de som inte ville erkänna hans existens. 

– Den är en känsla av att på samma gång vara beundrad och ställd åt sidan, säger Horace Engdahl.

Vi är hänvisade till det mer officiella ”Linde-rummet” på Svenska Akademien. Lika utsökt som det är opersonligt för den som letar strumpor på golvet. Annars talar helhetsintrycket av lokalerna mer för nördig iver än för fanfar, tänk skolbibblan man kunde fly till på rasterna, fast i välvårdad vuxenversion.

Inget går fri från avund, säger han när jag frågar om han själv brottats med denna dödssynd. 

– Jag är äldsta barnet, jag har en lillebror. Tänk dig… när lillebror tog över mammas knä. Det är på något sätt urbilden av avund. Syskonrivaliteten. 

– I dag kan nästan vem som helst jämföra sig med med nästan vem som helst, eller tycka sig kunna göra det. Och då växer avunden. Jag skulle säga att avunden är vår tids synd. Jag har en teori om detta – att varje epok har sin dödssynd, vill du höra?

Teorin visar sig karismatisk, elegant och öppnande, och i slutet brister han ut i oförställd, smittsam iver. Som när man är liten och kommer rusande med en färsk teckning. 

En stund senare frågar jag om avund i relationer. Något jag sällan har läst om, som om den inte fanns där.

– Det förvånar mig också, säger Horace Engdahl. 

– Eftersom jag tror att det är ett problematiskt inslag i många relationer i dag. Att de båda kontrahenterna avundas varandra. Det här har vuxit till sig i vår tid. Förr var avståndet mellan roller och uppgifter större, och ju större avståndet är desto mindre är risken för rivalitet och avund. Män och kvinnor tävlade inte med varandra då. Nu gör de det.