Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag lurades av Macchiarini – tack Sverige för ert stöd

Benita Alexander och Paolo Macchiarini hade planerat att gifta sig – med påven som vigselförrättare. Foto: INVESTIGATION DISCOVERY / INVESTIGATION DISCOVERY
Karolinska institutet, dit Paolo Macchiarini som "stjärnkirurg". Foto: LISA MATTISSON EXP
Benita Alexander. Foto: Okänd

Paolo Macchiarini duperade både Karolinska och människor i sitt privatliv med en härva av lögner.

Benita Alexander, aktuell med en dokumentärfilm om sin tid som Macchiarinis fästmö, skriver exklusivt för Expressen om det straff som drabbar alla visselblåsare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | MACCHIARINISKANDALEN. “I mina ögon är du en väldigt modig kvinna. Jag beundrar dig för att du låter världen veta.”

Meddelandet kom från en läkare i Sverige, och medan jag stirrade på datorn fylldes mina ögon av tårar. Det var i februari 2016 och jag kände mig inte modig – jag kände mig mörbultad. Jag tyckte att jag hade gjort det rätta när jag avslöjat Paolo Macchiarini, Karolinskas så kallade “superkirurg”, och hans lögner. Men jag hade inte varit beredd på den brutala rekyl som drabbade mig efteråt.

Jag förväntade mig absolut att bli hånad för att jag gått på Paolos påståenden om att påve Franciskus skulle viga oss – hade det gällt någon annan hade jag själv ha skrattat åt en sån orimlighet. Jag förstår att det låter absurt för någon som aldrig har utsatts för en narcissistisk lögnares manipulationer.

Benita Alexander och Paolo Macchiarini. Foto: INVESTIGATION DISCOVERY / INVESTIGATION DISCOVERY

Jag var alltså beredd på att bli förlöjligad, men inte på graden av grymhet. Jag kallades dum. Man fnyste åt mig för att jag som grävande journalist låtit mig luras. Jag förlorade vänner som inte förstod hur jag kunde “förnedra mig själv” genom att erkänna att min kärlek till Paolo hade fått mig att bryta en helig journalistisk regel. Jag fick höra att jag borde ha hållit tyst och gått vidare med mitt liv. Jag anklagades för att medvetet ha försökt genera mina medarbetare. Jag hade svårt att få jobb. Min strålande tv-karriär och alla mina med hårt arbete förvärvade priser och hedersbetygelser – plötsligt betydde de ingenting alls.

Man undvek mig och frös ut mig. “Vad hände med Benita?” viskade man bakom min rygg. “Hon som är så talangfull och smart, hur kunde hon gå på det där?”

 

LÄS MER – Jens Liljestrand: Så var mitt möte med Macchiarini 

Möte med läkarna på Karolinska

Först flera månader senare, när jag talade med de svenska läkare som först slagit larm om Macchiarinis förment banbrytande arbete, förstod jag varför jag utsattes för denna skam. På ett sätt som påminde om deras upplevde jag nu det typiska straffet för en visselblåsare.

Priset är nämligen skyhögt för den som röjer information som är pinsam för människor och organisationer i prestige- och maktpositioner – även när det gäller saker som är oetiska, olagliga, farliga eller rentav livshotande. Den sorgliga sanningen är att många hellre sopar förödmjukande sanningar under mattan än konfronterar det faktum att de kan ha blivit lurade.

När jag i maj 2017 kom till Sverige och träffade Matthias Corbascio, docent och överläkare på Karolinska, hälsade jag honom med en varm kram. Detsamma dagen efter, när jag träffade hans kollega Oscar Simonson. Jag kände en omedelbar samhörighet med dem – vi var alla indragna i samma, till synes omöjliga kamp, för att avslöja en sanning som många fortfarande ville förneka, en sanning som många hoppades bara skulle försvinna.

Bild från SVT:s dokumentär "Experimenten", där en bredare allmänhet fick kännedom om Macchiariniskandalen. Foto: / PRESSBILDER

Vid det laget jobbade jag på min dokumentärfilm, “He lied about everything”, som nyligen visades på Investigation Discovery (strömmad på Dplay.se). Den berättar, med såriga, personliga detaljer hur jag träffade och blev kär i Paolo och hur han vävde ett intrikat, genomtänkt nät av lögner om vårt bröllop.

Jag hade bestämt mig för att göra filmen av ett enda, enkelt skäl – jag ville inte att fler skulle skadas. Trots allt det som framkommit om både hans vetenskapliga och medicinska oredlighet, får han fortfarande arbeta som läkare och det finns fortfarande människor som inte förstår att han, trots sin charm och sin intellektuella briljans, är en patologisk lögnare.

Skulle flytta till Spanien

När jag insåg att Paolo hade diktat upp nästan varje detalj i det han berättat om sitt privatliv och vårt stundande bröllop, blev jag förkrossad. Det stod så mycket på spel – jag hade sagt upp mig från mitt jobb för hans skull och hoppat av min karriär, jag hade tagit min dotter ur hennes fina privatskola för att han sagt att vi skulle flytta till Spanien, jag hade lagt ut tiotusentals dollar. Jag var beredd att gå altargången fram, rakt in i detta underbara liv, när alltihop visade sig vara en sjuk, galen fantasi.

Jag vacklade, men kom snabbt på andra tankar. Lögnaren som var min fästman var också en läkare. Om hans lögner för mig antog så dramatiska proportioner, var det mycket sannolikt att han även ljög om sin medicinska verksamhet, och det var skrämmande att föreställa sig. Jag förstod att jag måste kravla mig upp från golvet och gräva djupare – jag kände att det var mitt personliga ansvar. Kanske hade jag förblindats av kärlek, men nu var jag klarvaken.

Hur svår och förödmjukande den än var att berätta, visste jag att jag måste använda det enda redskap jag hade till mitt förfogande, vilket var min historia. Jag ville få världen att förstå hur Paolo hade betett sig i sitt privatliv. Jag ville att folk skulle se hur hans överdrivna behov av beundran och uppmärksamhet skapar skrämmande, grandiosa vanföreställningar, hur det gör honom kapabel till en chockerande lögnaktighet, lögner utan skuld, skam eller empati, utan någon förståelse för den smärta och skada som hans hänsynslösa beteende vållar.

Stöd från främlingar i Sverige

När jag mötte visselblåsarna på Karolinska, förstod jag dem fullständigt. Det hade varit svårt för dem, men även de hade nått en punkt där de var så upprörda att de var villiga att riskera allt för att avslöja Paolos lögner, inklusive sina rykten och sina jobb. Jag beundrar deras ihärdighet och applåderar deras beslutsamhet och mod.

Min egen plågsamma erfarenhet av Paolo har lärt mig många saker – inte minst hur stärkande vänligheten från fullständigt okända människor kan vara. Under några av mina mörkaste stunder var det stödet från främlingar i Sverige som fick mig att fortsätta. De kände varken mig eller hela min historia, men de tog sig ändå tid att tacka mig, säga att jag var modig, uppmuntra mig att fortsätta.

Jag lärde mig också, trots rekylen som kom, att hur obekvämt det än är att erkänna sin egen blindhet, sina egna misstag, sin egen naivitet, är det värt priset. Att stå upp och högt påtala ett missförhållande är viktigare än att känna stolthet. Det handlar inte om hur mycket jag skäms, eller hur mycket någon annan skäms, eller hur mån någon är om sitt rykte. Vad skulle ha hänt om jag hållit tyst? Vad skulle ha hänt om visselblåsarna aldrig agerat? Det hade kanske varit lättare för dem, men inte för de framtida offren.

Det var rätt att höja rösten och avslöja Paolo för den han är. Resten är irrelevant.

Men för ett stolt land som Sverige förstår jag att det känns som en personlig förolämpning att  Macchiarini svek ert förtroende.

 

Benita Alexander är en amerikansk journalist, aktuell med dokumentärfilmen "He lied about everything".

Översättning Jens Liljestrand