Jag var barn till en psykotisk mamma

ESSÄ. Det verkar som att dörren var olåst, systern öppnade dörren…

Det tog mig själv halva livet att närma mig min barndom med en psykotisk mamma.

Hennes demoner terroriserade henne, men de var osynliga för mig. Vi följde lagar som hon upprättade. Min mamma släppte ut mig, men hon ville inte att jag skulle gå till skolan. Dessa perioder av instängning var de värsta. Ofta sa hon att jag var sjuk till andra vuxna, så de kom inte, och jag blev inte bjuden någonstans. Jag märkte att hennes gamla vänner försvann. Allihop. 

Jag lärde mig att ljuga och smita ut. Mamma trodde att det var världskrig där. 

Verkligheten kom ikapp oss. Vi vräktes när jag var tolv, vi bodde i andrahandslägenheter och jag rymde när vi hamnade på gatan igen. Jag övergav mina katter och min mamma och tog kontakt med barnavårdsnämnden som mamma alltid hotat mig med – ”om du inte, så…”

När jag var ett litet barn längtade jag efter att min syster skulle komma. Men ett stort hemskt bråk mellan henne och mamma gjorde det omöjligt att hoppas på. Jag fick brev från min syster. Och stickade koftor. Mamma fick presenter som hon slängde. 

Skammens tystnad handlar om att tro sig vara delaktig i förälderns galenskap.

Min syster fick avslöjande brev i tonåren, de innehöll mina skildringar av hur jag oroade mig för vår mamma. Jag försökte förstå henne men jag led av de obegripliga utbrotten, hunger och fattigdom. Den avlägsna familjen, samhällets sociala stöd, skolan, de gjorde det minimala, mammas misstänksamhet var aggressiv och stor. Hennes professionella fasad var clean. Hon skrev i tidningar och min lojalitet med henne var mycket stor.

När jag slutligen rymde tvingade jag människorna på myndigheterna att förstå att jag var tvungen att räddas, jag var 16 år, utan bostad eller familj. Då var min mor försvunnen, kanske död. Polisen kopplades in. Utredning gjordes.

Skammens tystnad handlar om att tro sig vara delaktig i förälderns galenskap. Skyldig, indragen, orsak till. Min mor var fast i sin krigiska mardröm. Och hon påstod att jag skulle vara där med henne och att jag var sjukt besvärlig i min ovilja och trots.

Tiden då jag ”ingenting” gjorde om eller av denna erfarenhet varade till 50-årsåldern, men jag funderade alltid på det och ställde frågan till alla som jag mötte på barnfältet. Hur berättar man om föräldrars psykos för barn så att de förstår att den inte är deras fel? Jag tillägnade mig ett konstnärligt barnperspektiv, jag berättade tragedier. Till exempel föräldrars skilsmässa, hur det drabbar barnet. Jag skapade en konstform byggd på barn och ungas rättigheter i vuxnas estetiska visioner – det som 1975 blev Unga Klara.

Men 1997 startades en rörelse för pedagogiskt-terapeutiskt stöd för barn till psykiskt sjuka, Källan. Då hörde jag en föreläsning av Eva Waltré. Och såg ljuset! Eva talade om hur barnet lever dygnet runt med sin sjuka förälder, medan vuxenpersonal i psykiatrin kan gå hem.  

Erik Uddenberg och jag gjorde en pjäsprocess på min spökhistoria med en skolklass sjuåringar, min ensemble och deras lärare. ”Flickan, mamman och soporna”. Den handlar om en instängd flicka som måste räddas. Bokversionen har börjat användas i psykiatrin, först i Danmark, som ditintills hade antecknat vilka växter och husdjur patienter hade när man omhändertog dem, men om vuxna sjuka hade barn framkom inte det i journalanteckningarna. Sanningen är brutal. Barnen hjälper de sjuka. De behövdes av psykiatrin. De offrades!

Unga Klara spelade pjäsen i tio långa år. Den gick på turné genom Sverige. Seminarier följde. Vi turnerade på engelska i storstäder som New York, Johannesburg, Montreal, Paris, Berlin och London. Överallt var det samma fakta. Varje skolklass på jorden har en eller två instängda, skamfyllda människor som inte vet hur de ska få hjälp. 

Efter min rymning ordnade barnavårdsnämnden skola och uppehälle. Min mor var försvunnen. Hela vår historia finns i handlingar som jag tog fram först långt efteråt, på 1990-talet. Jag var ofta samhällsplacerad på sommaren, då mamma hade sammanbrott.  Och trots att jag då var omhändertagen tvingade jag mig till en studentexamen. Min mor återfanns till sist och placerades på Beckomberga. Hon dog 1974.

Det är ett tabu jag har stött på. De vuxnas skräck, ja äckel inför det sjuka.

Naturligtvis ville jag nå ut i hela Sverige med boken och vår pjäs, samt göra spelfilm. Men framför allt ville jag nå ut till föräldrar, vuxna med barn, och såg framför mig en film om hur ett barn älskar sin sjuka förälder, men måste se till att hon får hjälp. Bryta tabu och äntligen tala om psykisk sjukdom. 

Avslagen på vägen var flera. Manuset ansågs som för otäckt. Men till slut fick Erik och jag gehör av SFI:s Baker Karim. Det var 2016. Henning Mankell sköt till en miljon och filmen testades för barn 6 år och äldre. Mina förväntningar var stora efter att testpubliken hade sett filmen.

Men då kom en chockreaktion från de vuxna. Censurkrav. 15-årsgräns, sa Statens medieråd.  Inte ens föräldrar som vill se den tillsammans med sina barn fick göra det. Filmen dog kommersiellt. Jag överklagade dock och fick gränsen sänkt till 11 i förvaltningsrätten, domaren hänvisade till barnkonventionen: Barns rätt till information. Men inga biografer tog upp den. 

På en norsk barnfilmsfestival, utan våra svenska åldersregler, rapporterade en jurymedlem att barnen blev aktiva och handlingsinriktade av filmen. Alltså empatiska, inte rädda. 

Fasan för det sjuka finns.

Det är ett tabu jag har stött på. De vuxnas skräck, ja äckel inför det sjuka.

Min film mötte olika reaktioner, gråtchock, medhåll.

Jag hade självt behövt se den som barn.

”Din film-morsa är ju kärleksfull, det går inte att jämföra med min sjuka, hatiska mor”, sa en kvinna till mig. Rader av vuxna står framför mig. De bråkar och vill stoppa. Att nå barn med kontroversiell kultur är en speciell hinderbana. Den verkliga fasan har ännu inte kunnat beskrivas. Vuxna säger sig vilja skydda.

Till barn säger jag: Du har varit i detta i 90 minuter, men andra lever dygnet runt i det.

Schizofreniförbundets orädda Margaretha Herthelius, före detta rektor, och jag fortsatte tillsammans med filmproducenten Agneta Bergenstråhle. Vi sökte Allmänna arvsfondens medel för seminarier och filmvisningar riktade till skolkuratorer, poliser, sociala myndigheter. Min önskan var att även barn skulle närvara. Samtalen skulle beröra alla. Vi for över Sverige i det så kallade Flickanprojektet 2016-2019. Det finns faktiskt eldsjälar. Och kanske måste vi tala utifrån våra egna erfarenheter. Från skammen. Och våga mötas. 

Barnrätten är ett måste. Nu är den lag. 

Verkar som att dörren varit olåst, systern kom in.

En skamfylld familj runtom som inte velat prata, men familjen, det är väl vi?

Av Suzanne Osten

Suzanne Osten är dramatiker, regissör och författare. 1975 grundade hon Unga Klara. Hon har även varit professor i regi vid Dramatiska institutet. 

Lyssna på ”Två män i en podd”

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.