Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag undrar vad Lucy tänker på just nu

Jamaica Kincaids kortroman "Lucy" handlar om en au pair i New York.

Valerie Kyeyune Backström får en ny vän i romanens huvudperson. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. Historien i sig är så enkel den kan bli i denna kortroman från 1990, som nu ges ut på nytt. En ung flicka kommer till New York, på flykt från sitt förflutna, på jakt efter en framtid. Hon jobbar som au pair åt en välbemedlad familj, med ansikten lika soliga av lycka som deras gullglimrande hårsvall. Hon reser till deras sommarhus, hon upplever årstiderna. Hon hittar någon att ligga med. 

Kincaid skriver: "Min arbetsdag föll snart in i en rutin. Jag promenerade till skolan med de fyra små flickorna … När de var i skolan pluggade jag och på kvällarna gick jag på kurs. Jag var inte lycklig. Det låg en hel ocean mellan mig och den plats jag kom ifrån, men det hade lika gärna kunnat vara ett glas vatten. För jag kunde inte återvända".

Västvärldens dåliga samvete

Det är något med betraktandet, perspektivet som skjuter på allt och gör det som kan verka banalt eller i alla fall lite tråkigt till något helt annat. På samma sätt som att Marguerite Duras kan skriva om några timmar en till synes såsig sensommarkväll och skapa stor litteratur, kan Kincaid skriva om en tågresa eller ett samtal med familjens mamma Mariah och i det koka ner makten, västvärldens dåliga samvete, medelklassens förljugenhet: hela härligheten. 

Marguerite Duras.

För lika mycket som boken handlar om en ung kvinnas tillblivelse, handlar den om vem som får betraktas, vem som får äga en blick, vem som får iaktta, syna, granska, fördöma. Och i det är Lucy vår hjälte, hennes röst så skarp, ofta rolig, men hela tiden fylld av svärta. Med sin lätt distanserade blick genomskådar hon sin nya ”familj” och deras naiva optimism, hon försöker göra sig fri från sitt förflutna i Karibien, hennes verkliga mamma som gör sig påmind i tjocka brev hon försöker ignorera. Och snart rämnar också fasaden i den lyckliga familjen, såsom fasader alltid gör, liksom den redan gjort i Lucys.

Sorgligt vackert porträtt

Det är något så koncentrerat från författarens sida, ett sådant komplicerat, vackert, ibland sorgligt porträtt som vecklar upp sig på romanens få sidor och sedan bygger bo i en långt efter berättelsens slut. Som får en att flytta in i historiens melankoliska lunk och många dagar efteråt får mig att tänka på Lucy, hur det gick för henne, vad hon tänker på just nu, om hon är fri. 

Som om hon vore en verklig, gammal vän. Och jag tänker på hennes mamma, kvar i Karibien, väntandes på sin dotter, bedjandes. För i boken gömmer sig också världens vackraste och svåraste kärlekshistoria, dömd till besvikelse, en sådan bitterljuv gestaltning av att vara, av att ha en förälder.

 

LÄS MER – Hanna Nordenhök läser Jamaica Kincaids skimrande noveller

 

Kincaid skriver: ”under tio av mina tjugo år, halva mitt liv, hade jag gått omkring och sörjt ett avslutat kärleksförhållande, kanske den enda sanna kärlek jag någonsin skulle få uppleva i mitt liv.”

 

Roman

JAMAICA KINCAID

Lucy

Översättning Lena Fagerström

Bokförlaget Tranan, 156 s.

 

Valerie Kyeyune Backström är kritiker på Expressens kultursida.

 

LÄS FLER ARTIKLAR av Valerie Kyeyune Backström här.