Det här är Kim: nyfikna ögon, det rödbruna håret uppsatt i en lös tofs mitt på huvudet som en ung och lite slarvig Selma Lagerlöf. Charmig. Mjuk i sättet, nyfiken. Hängiven, intelligent och en skicklig skribent. Intresserad av människor. Och som alla frilansjournalister ständigt på jakt efter historier.
LÄS MER: Ubåtsincidenten – detta har hänt
Första gången jag träffade henne var i New York förra året. Vi skulle båda dricka kaffe med Svenska Dagbladets USA-korrespondent Erik Bergin. Men det var vi två som klickade. Det här var under en period när jag var så stressad att jag fick plocka upp stora tovor av hår ur golvbrunnen efter varje dusch över den tuffa journalistutbildningen jag gick på och prestationsångesten över det stora reportaget som var mitt slutprojekt. Kim visade att det gick att vara frilansare, göra reportage och bli publicerad i tidningar som The Guardian, New York Times och The Atlantic.
Karadashians på Kuba och Donald Trump
Kim skriver om subkulturer, om en globaliserad värld i snabb förändring. Om livet i ett enormt köpcentrum i Kampalas Chinatown, om Kubas underjordiska internetleverantörer som laddar ned och sprider nya avsnitt av "Keeping up with the Kardashians" till människor från alla samhällslager i Havanna. Vi gjorde ett reportage tillsammans om de rika kvinnorna i New York som röstade fram Donald Trump trots att de var raka motsatsen till den vita, manliga arbetarklassväljare som han sägs representera.
LÄS MER: Kim Wall - Ghost stories
Radar man upp alla reportagen låter det glamoröst. Men för att göra en artikel för ett stort magasin krävs det att man först söker och beviljas pengar från olika organisationer, tar kontakt med intervjupersoner, pratar – kanske träffar dem och börjar skriva på spekulation – för att kunna skicka säljpitchar till redaktörer som i sig är små minireportage. Det krävs att man kan hustla och få in pengar på något sätt (hyra ut rum i lägenheten, skriva omvärldsbevakning åt någon excentrisk pensionär) i de långa luckorna som uppstår mellan att en text säljs in och kan börja skrivas till att det går i tryck.
Vi pratade mycket om pengar när vi sågs. Om prestationsångest. Och om framtiden. Hon skulle flytta till Peking i höst med sin kärlek, de hade skrivit på ett hyreskontrakt till en mörk liten studio. Hon sa att jag borde komma och hälsa på och att vi skulle cykla tillsammans genom gamla staden. Att hon skulle komma upp från Köpenhamn och hälsa på mig i Stockholm nu i sommar.
LÄS MER: Kim Wall – How Cubans deliver culture without internet
Danskt ubåtsmysterium
När jag vaknade i lördags hade jag fått ett mess från en kompis som jobbar på danska TV2: "Mina vänner säger att det är Kim Wall som är försvunnen?!" och jag klickar på länken om "danskt ubåtsmysterium", läser, klickar vidare. Läser signalementet och fattar att det är hon. Buzzfeed har redan namngivit henne. Andra vänner börjar skriva och fråga.
Jag går in på whatsapp. Kim var senast online torsdag runt tjugo över sex. Det hela är så bisarrt. Det händer inte. Det är ett avsnitt av "Bron". Den välkände, självlärde uppfinnaren som tar med en ung, kvinnlig journalist i en hembyggd ubåt som sedan sjunker under mystiska omständigheter. Kvinnan försvinner spårlöst. Men det händer verkligen.
Jag visste inte att hon gjorde ett reportage om Peter Madsen, eller i vilken fas hon var. Men jag förstår varför hon drogs till storyn om do-it-yourself-astronauten Raket-Madsen och hans ubåt. Kanske hade hon inte sålt in det än, kanske höll hon på att samla material i torsdags. En scen till en pitch.
LÄS MER: Madsens plan - skicka ut sig själv i rymden
Svart ironi
Det är en svart ironi att Kim som varit i Nordkorea och gjort reportage från Haiti skulle försvinna i Danmark. Kanske säger det något om kvinnliga frilansjournalisters utsatthet. Att jobba ensam och göra allt. Kim kan fotografera och filma själv som komplement till texterna. Det sägs att Madsen är hetlevrad och har lätt att bli osams med folk. Men journalisters jobb är att förstå även sådana personer, skriva deras historier.
Det är surrealistiskt att befinna sig i utkanten av det massiva nyhetsarbetet. Duktiga journalister på den här tidningen och andra gör sitt jobb, hittar mitt nummer och hör av sig. Jag är hennes vän, en satellit från en annan kontinent. Andra kände henne bättre. Egentligen borde jag inte vara med i den här historien alls. Jag vill läsa reportaget hon håller på att skriva.
Jag tänker på Kim hela tiden de här dagarna. På hennes familj. På att jag vill att hon kommer till Stockholm snart och hälsar på mig.
Victoria Greve är medarbetare på Expressens kultursida.