Jag tackar Gud för att jag är bisexuell

REPLIK. Jag blev ganska förvånad när jag läste om mig själv på Expressens kultursida att jag är heterosexuell. Poeten Lizette Romero Niknami använder nämligen mig som exempel på ”straighta som har kolossalt svårt att förstå att inte alla är straighta” genom att länka till en artikel om manliga dygder författad av mig och Anna-Karin Wyndhamn. Romero Niknami skriver in mig i en historia av heterosexuell kulturimperialism – som en människa som ”på fullaste allvar tror att alla navigerar sina intima relationer utifrån en konflikt mellan män och kvinnor”. 

Sedan jag var tonåring har jag omväxlande älskat kvinnor och män – något jag också skrivit om i bland annat böckerna ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” samt ”Fallet” (och som andra för all del också har skrivit om, som Margit Richert i SvD hösten 2017.) 

Jag har aldrig definierat mig som monosexuell och kan bara beklaga alla människor som lever instängda i ensidig åtrå till endera könet. Monosexualitet ter sig obegripligt fantasilöst och trist, men eftersom jag är en tolerant person låter jag såväl hetero- som homosexuella individer leva i sin svartvita världsbild utan att evangelisera om bisexualitetens välsignelser. Folk är väl experter på sina egna liv och sin egen sexualitet, tänker jag.

Jag förlorar inte heller min förmåga att känna åtrå för en man när jag är i en relation med en kvinna.

Det som verkligen irriterar mig är den mononormativitet som ensidigt präglar såväl det privata livet som det offentliga samtalet om sex, kärlek och relationer. Män tenderar att tro att kvinnlig bisexualitet främst är till för att ge bränsle åt deras snuskiga fantasier och flator avfärdar oss som heteros som gör tillfälliga utflykter i homoland. Inte minst hbtqi-rörelsen genomsyras av ett mononormativt perspektiv som osynliggör bisexuella. 

Trots det lilla b:et i rörelsens namn uppmärksammas sällan eller aldrig bisexuella och vår speciella livssituation – som att vi tvingas komma ut flera gånger under vår livstid, i princip varje gång vi byter partner. Min bisexualitet går ju inte över för att jag för tillfället lever med en man. Jag förlorar inte heller min förmåga att känna åtrå för en man när jag är i en relation med en kvinna.

Romero Niknamis text är bara ett av otaliga exempel på osynliggörandet av bisexuella. Hon är uppenbarligen en av alla dessa fördomsfulla monosexuella som har kolossalt svårt att förstå att inte alla människor är monosexuella. Själv betraktar jag monosexualitet som en emotionell och sexuell defekt och tackar Gud för att just jag föddes med förmågan att känna och älska fullt ut, utan att begränsas av sådana futiliteter som kön.

Av Ann Heberlein

Ann Heberlein är teologie doktor i etik och författare.

Lunch med Montelius: Heliga Birgitta på Pride

PODCAST. Martina är en faghag, att gå i kloster kan ha sina fördelar och därför blev det en sådan backlash mot Bee Gees och discomusiken. Gunilla Brodrej och Martina Montelius pratar om saker som kulturtanter pratar om.