Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Jag står inte ut med hierarkier”

Björn Nilsson-priset för god kulturjournalistik 2020 går till författaren och kritikern Kristoffer Leandoer.

– Ett pris är sina pristagare, och det här är en ovanligt fin lista att få lägga sitt namn till. Dessutom har jag goda minnen av Björn Nilsson själv som en gladlynt och smittsamt nyfiken kollega, säger han.

EXPRESSENS KULTURPRISER. Han inspekterar mina bokhyllor. Jag har inget emot det, något annat hade rentav gjort mig besviken, även om jag oroar mig en smula för att han ska tycka att den lilla samlingen är generisk och pubertal, eller kanske snarare elitistisk och högbrynt. Kristoffer Leandoer – poet, kritiker, författare, essäist, översättare – är dock inte en man som fäller bilan i onödan. 

Vi ses i min lägenhet, det är en covidlösning, kanelbullar och kaffe. Han är bara på tillfälligt besök i Sverige och bor hos sin dotter i en Stockholmsförort. Hemma är just nu Albaniens huvudstad Tirana, men den litteraturintresserade har svårt att undgå hans närvaro i hemlandet. Förra årets essäbok ”Längta hem, längta bort” nominerades till Augustpriset i fackboksklassen, han bidrar regelbundet med elegant litteraturkritik i Svenska Dagbladet och var även en av de externa ledamöterna i Nobelpriskommittén. Innan han hoppade av. 

MOTIVERING

En mångsysslare i litteraturens tjänst som låter läslusten lotsa honom från det högsta till det lägsta, utan att någonsin göra avkall på allvaret. Som en av landets ledande kritiker gör han varje text till ett pedagogiskt mästerstycke – och ett konstverk i sin egen rätt.

Björn Nilsson-priset 2020 går till Kristoffer Leandoer. 


Juryn är Expressens kulturredaktion.

Daniel Sjölin intervjuar pristagaren Kristoffer Leandoer.
Björn Nilsson-statyetten görs varje år av Urban Gunnarsson.
Foto: OLLE SPORRONG

– När det gäller uppmärksamhet kan jag nog nu säga att jag har fått precis så mycket uppmärksamhet som jag har behövt och velat ha, säger pristagaren när vi närmar oss ämnet på omvägar. 

Men det har tagit en stund. Precis som många litterära mångsysslare började han i ung ålder. 21 år gammal publicerade han sin första kritiska text i den numera nedlagda tidskriften ”Allt om böcker”. Den handlade om Eyvind Johnson. Arbetet som kritiker, litteraturförmedlare och folkbildare är en snart fyrtioårig praktik.

– Som du är den första att fråga om! Jag har fått arbeta ostört fram till nu. 

Förlåt! Man ska inte underskatta vikten av att arbeta ostört.

– Man ska inte överskatta vikten av att arbeta ostört heller. Det finns en fantastisk formulering av Birgitta Trotzig i förordet till en samling av Ingemar Leckius dikter där hon säger att han har fått vara lite väl mycket i fred, det vill säga: han har varit fullständigt bortglömd. 

Har du känt så någon gång?

– Det har väl alla känt. 

Kristoffer Leandoer bakom Olof Lagercrantz ”August Strindberg” och en Muminmugg.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Han tror inte att citatet om Leckius gäller för honom. Han tycker sig ha en ganska idealisk position. Han blir läst och tagen på allvar, men är inte exponerad på något annat sätt, på tvärs mot hur resten av dagens mediesamhälle, som han är långtifrån okritisk till, fungerar. 

– Det visar att om man vill verkligen vill hålla på med litteraturen, så fungerar litteraturen fortfarande som den ska. Både som tillflyktsort och utkikspunkt, där man kan iaktta samtiden. 

Men helt kommer ingen undan mediesamhället. Positiva saker har hänt – tillgängligheten, kommunikationen, direktkontakten med läsarna, att kunna följa den svenska litteraturen från mobiltelefonen i Albanien – men det finns andra, mer grundläggande förändringar som han vantrivs med. 

Kristoffer Leandoer intervjuas av Victor Malm.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

– Det är de jag beskriver i min bok ”Mask”. Det handlar om medialiseringen av författarrollen som ägde rum på säg 1980-talet. Jag kommer ihåg... jag jobbade på Aftonbladet då, och jag var på någon litterär fest, och då var tidningens featurechef Amelia Adamo också där. Och jag frågade lite nyfiket och lite dumt – eftersom jag var så ung att jag trodde att folk låg kvar i sina lådor jämt – varför hon var intresserad av en poesikväll. Det var en ganska korkad och förolämpande fråga, men Amelia var smart och tog den med humor. Hon förklarade att vi konsumerar kändisar, vi behöver nya ansikten hela tiden, därför är det intressant med författare också. 

Det var ju en tid när många författare blev kändisar. Stig Larsson, Carina Rydberg.

– Ja. Jag blev författare för att jag inte kunde låta bli att skriva, men det passade mig bra eftersom man kommunicerar indirekt. Men jag blev författare i precis det skiftet när det helt plötsligt inte gick att sälja böcker utan författarens person. 

Påverkar det en som kritiker?

– Nej. Det är mycket besvärligare att hantera som författare än som kritiker. Som kritiker är det jättelätt att bara läsa böckerna och strunta i resten. 

Kristoffer Leandoer.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Kristoffer Leandoer har en lycklig, nästan idealistisk syn på kritiken. Det är mina ord, inte hans. Han menar nämligen att kritiken inte är beroende av var texter kommer ut, hur många de når eller vem som har skrivit dem. Att läsa kritiskt och skriva kritik är ett sätt att förhålla sig till litteraturen.

– Det är ett sätt att läsa skapande, att skriva genom att läsa. All verklig läsning är en form av kritik. Och all verklig läsning är en form av översättning. 

Just arbetet som översättare har varit viktigt för honom. Ett trettiotal titlar har det blivit, alltifrån engelskspråkig ungdomslitteratur som Neil Gaiman till finfranska författare som Roland Barthes och Michel Houellebecq. Det har utgjort en nyckel till kritiken. 

– Det handlar ju om att läsa en text på dess egna villkor och inga andra. Bara precis det som står på sidan, inte det man vill ska stå eller vad man tycker borde stå. Det är svårt, det är jättesvårt. Men att översätta kan ibland, faktiskt, vara det enda sättet att läsa vad som står. 

Kristoffer Leandoer har bland annat översatt Michel Houellebecqs ”Underkastelse” till svenska.
Foto: THIBAULT CAMUS / AP

Man ser dina översättarvanor speglas i kritiken och essäistiken. Där finns inga distinktioner mellan högt och lågt. 

– Det finns ingenting jag avskyr så mycket som distinktionen mellan högt och lågt – hierarkier, kanon. Jag avskyr det. Det får håret att resa sig på mig. Jag började som lustläsare och jag är fortfarande lustläsare. För mig var vägen in till litteraturen Mumintrollen, sagor, Tolkien. Sen kom Rimbaud och Baudelaire. Men jag har aldrig sett skillnaden. 

DE SENASTE ÅRENS VINNARE

2019: Matilda Voss Gustavsson
2018: Kerstin Gezelius

2017: Ola Söderholm

2016: Karl Ove Knausgård

2015: Ebba Witt-Brattström

2014: Natalia Kazmierska

2013: Nils Schwartz

2012: Lena Andersson

2011: Johan Hakelius

2010: Nina Björk

Med det synsättet kom han in som en outsider när han blev extern ledamot i Nobelpriskommittén. Han beskriver det som en fruktansvärd clash mellan två sorters litteratursyn, hans och Svenska Akademiens tanke att det finns ett absolut litterärt värde.

– Jag kan stå ut med att andra människor är hursomhelst, men vad jag inte stod ut med var att det tvingade mig att stå för någonting som jag inte kunde stå för. Att jag inte hade någon möjlighet att påverka. Och att jag hade tackat ja till något som jag uppfattade var något annat – en genuin vilja att modernisera Nobelpriset, föra in det i vår tid. 

Det var så det pratades också, typ nu när Leandoer är med kan kanske Ursula K. Le Guin få Nobelpriset i litteratur.

– Hon hann ju tyvärr dö, men så här: hon hade inte fått det i alla fall. 

Kände du dig som ett alibi? Som dekor? 

– Ja, absolut, gud ja. Det passade inte mig. 

Kristoffer Leandoer.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Vi kommer in på kulturtjafs och litteraturdebatt, något som Kristoffer Leandoer trots lång, trogen tjänst i offentligheten nästan aldrig har gett sig in i. 

– Men en bra recension är ett ställningstagande. Idealt innehåller all kritik också sin egen poetik. En bra recension är också ett sätt att tala om vad man tycker att litteratur är och bör vara. 

Lyckas man med det?

– Lyckas man någonsin med nåt? Nej, det är väl klart att man inte lyckas. Det vore ju aptråkigt om man lyckades. Vad skulle man göra sen? Nu måste jag tillbaka till Mumintrollet, Hemulen som har den kompletta frimärkssamlingen. När han hittar det sista frimärket och har alla frimärken i hela världen tittar Mumintrollet på honom beklagande och säger: Nu är du inte samlare längre, nu är du bara ägare. Så vad ska man göra när man har skrivit den perfekta recensionen? Eller dikten? Då kan man ju... gå hem. 





Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 


Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=79458&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.