Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag skäms över min olyckliga kärlek

Om natten i Los Angeles.Foto: Pro_Studio / Shutterstock
Valerie Kyeyune Backström.Foto: OLLE SPORRONG

Att älska USA är att älska en bedagad dröm. Valerie Kyeyune Backström avslutar Expressen Kulturs sommarserie om kärlek i coronans tid.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SOMMARESSÄ. Jag är inte kär, jag vill inte referera till kolera, inte ens till min tidigare drömform av dejting: Jane Austen-style (att bli sjuk hemma hos någon och sedan stanna kvar tills man tillfrisknat) som nu helt oväntat möjliggjordes.

Men ska inte riktigt kärlek, alltså olycklig kärlek, vara en sådan man knappt vågar nämna? En som fyller en med skam? En som får andra att rynka på näsan, en kärlek som fyller andra med äckel?

I sådana fall är jag kär. Och boy, om jag är olycklig.

Min kärlek är nämligen inte till en person, utan till en plats. Och som en riktig kärlek har den aldrig varit min, ändå har den nu tagits ifrån mig. Inga resor är länge möjliga, ens i teorin, och om det inte finns i teorin går det inte längre att föreställa sig i fantasin. Och boy, om jag sörjer.

USA är inte bara ett land, en plats, det är lika mycket en dröm. En bedagad skönhet, en stormakt som åtnjuter sina sista klämtande glansdagar, som känner kollapsen flåsa den i nacken, men inte desto mindre en skönhet. Min skönhet.

Jag är som de där finanskillarna i ”The big short”, som tjänade pengar på att betta på sannolikheten för olika katastrofer att inträffa, samtidigt som de inte kunde föreställa sig livet i en värld påverkad av dessa. ”Om det händer vill jag i alla fall inte vara i livet [...] får vi inte leva på Manhattan vill vi inte leva alls.”

Fartljus i Los Angeles.Foto: Artifan / Shutterstock

Nu vill jag inte leva alls. Och visst är det vidrigt av mig att säga. Och visst överdriver jag, och visst är det ett totalt världsfrånvänt påstående när folk dör, förlorar sina hem, sina jobb. När halva jag väntar på en kollaps, att se Rom falla. Men bara för att det är vidrigt betyder det inte att det inte är sant.

Jag försöker sysselsätta mig själv. Men det är svårt, när alla aktiviteter påminner om dig, mitt förlorade land. Ännu svårare när landet jag förälskat mig är en imperialist, och därmed finns överallt. 

Jag försöker lyssna på ”I Kalifornien skälver jorden” av Anna Hörnell men börjar grina efter tredje meningen. Jag försöker kolla på film men hjärtat hugger i bröstet när jag påminns om allt jag håller kärt; Los Angeles i mörkret, Chicagos gränder, hur solen sjunker i New Mexico, Arizonas vidsträckta platåer.

När filosofen och litteraturvetaren Frederic Jameson diskuterar deckargiganten Raymond Chandlers författarskap gör han delvis det med utgångspunkt i Chandlers skildring av det alienerade samhället, där Los Angeles urban sprawl blir en profetia för landet i stort, där klasser lever separerade från varandra utan naturliga kontaktytor, där korruptionen breder ut sig; skuggfigurerna, skuggsamhällets litteratur. Den mörka baksidan fascinerar lika mycket som drömmen i sig. 

”No whiner diner” i Carlsbad, New Mexico.Foto: Xradiophotog / Shutterstock

I Jean Baudrillards reseskildring ”America” från 1986 beskriver han just romantiken som måste komma ur att befinna sig i maktcentrat: ”Jag vill excentrera mig, bli excentrisk, men på en plats som är världens centrum. Och i den meningen är den sista formen av fast food, den banalaste suburb, den smaklösaste av de väldiga amerikanska åken eller den betydelselösaste tjejen i en av serietidningarnas flickparader mer i centrum av världen än alla kulturella manifestationer i det gamla Europa.”

Men min bedagades skönhet krackelerar, hennes städer går i konkurs, folket lider. De har alltid lidit, men nu ännu mer. Tiden går, den frusna coronatiden, och protester förvandlas delvis till symboler; vägmålningar, vimplar, varor. Det måste finnas en annan väg, en väg ut. 

Jag läser ”The people’s republic of Walmart”, som genom Walmarts extremt väloljade maskineri visar att ekonomisk centralisering inte bara är möjlig, rationell och effektiv – den är redan faktum, även om den i dag används för multinationella företags vinning snarare än allmänhetens. 

I Leigh Phillips och Michael Rozworskis både välskrivna och roliga bok målas en möjlig framtid upp, där rådande infrastruktur kan användas till att berika folket i stället för enstaka familjer. Det är berusande – men jag kan i min centraliseringsiver ändå inte undgå att låta tanken glida. Vid varje nämnade av Walmart börjar jag fantisera om att stryka längs de oändliga gångarna, kryssa mellan cool towels och Budweiser, godis och ammunition. 

Som den utsökt beskrivna shoppingscenen i Don DeLillos roman ”Vitt brus”: 

”Jag shoppade fullständigt hämningslöst. Jag shoppade för direkta behov och framtida eventualiteter. Jag shoppade för shoppandets egna skull, tittade och klämde, granskade varor som jag inte hade en tanke på att köpa, och köpte dem sedan [...]  Jag bytte pengar mot varor. Ju mer pengar jag gjorde av med, desto mindre betydelse verkade de ha. Jag var större än summorna. De rann av mig som blott och bart regn”.

Jag vet inte om det är USA eller jag, men alla drömmar om landet är så förbundna med konsumtion, mina fantasier hakar hela tiden fast i transaktioner. Kanske är det helt enkelt för att landets ekonomi bygger på privatkonsumtion. 

Öde bakgata i Chicago.Foto: Reinaroundtheglobe / Shutterstock

Jag drömmer om att åka snabbt i en bil, för ”[s]peed knows nothing of the violence of love” som Baudrillard utrycker det. Men handlar lika mycket om att förflytta sig som att hålla en drive thru-kaffe i handen, att stanna och köpa tuggummi och Cheetoz på en bensinmack. Att vara livrädd nånstans i öknen. Att få sjunka ner på ett flottigt galonsäte på en dygnetruntöppen diner.

När den skotska författaren Ewan Morrison 2012 recenserar Baudrillards ”America” tillsammans med sitt eget liv avslutar han med en frågeställning: 

”Dess obesvarade fråga hemsöker mig fortfarande och har blivit än mer akut. Är kapitalism verkligen vårt öde, och om så är fallet, hur kan vi leva med den? Hur kan vi leva med oss själva?”.

Kanske kommer detta nådens år visa att det inte är vårt öde, att andra världar är möjliga. Kanske kommer vi kunna leva med oss själva då. Kanske kommer alla mina skitdrömmar försvinna med skitsamhället, ”be lost in time, like tears in rain”

Kanske inte. Fram till dess sörjer jag, och boy vad jag är olycklig.

 

 

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. I september debuterar hon som författare med romanen ”Ett nytt England”.